De talar om sjukhusen och köerna på radion. Väntan.
De känner inte igen sig i sjukdomssverige. Kastar sprutor och ursäkter omkring sig men inget ges åt pundarna.
Jag hör hur de ler när de bortförklarar sig,
'jag är själv läkare och det här är ingenting som jag känner igen.'
På gatan utanför mitt fönster lastas en gammal kvinna in i en ambulans.
Hon ligger på en brits med en orange filt över sig, de två sjuksystrarna lyfter henne med vana muskler.
Så försvinner hon bort.
Ur verkligheten.
Hennes man står på balkongen ovanför. Han står i en rosa morgonrock och det vita håret virvlar i morgonvinden.
Hans ansikte är sorgset, de djupt liggande ögonen följer bilen tills den svänger runt hörnet och försvinner.
Det blåser kalla vindar och trots att vi kan känna våren i luften fryser vi.
Den sortens kyla kommer följa med oss in i solen. Sådan kyla stannar.
