Robert Fux får hela kroppen att darra

Jag sitter på en knarrig soffa med benen korsade i mörkret. Musiken pumpar och slår mot mina trumhinnor, får mig att sluta ögonen en kort stund.
På det schackrutiga golvet står en fåtölj i brunt läder och i den sitter Orlando. Robert Fux.
Så reser han sig och orden väller ut, kastar sig mot oss, slingrar sig om våra halsar och in mellan våra läppar. Orden tar sig in på det sätt de kan, där de börjar slå rot.
Det är så bra att jag vill gråta. När han dansar med ryggen vänd mot oss ser jag mig själv där i mörkret. Fistpumpande mot taket, som så många nätter i mitt liv.
Det bultar och drar innanför bröstet när han går genom rummet flera meter bort men rösten så nära,
intill mitt öra.
Fantastiskt.

Orlando spelas på Stadsteatern i Skärholmen.

och så vad det med den ångesten. hej då vi ses snart igen

när jag flyttade till Stockholm för x antal år sedan bestämde jag mig för att plugga japanska. självkänslan gröptes ur ytterligare tills jag bara var ett vandrande skal på campus. det hela gick åt helvete och med det kom en dålig relation till CSN. men nu kan jag äntligen berätta att den relationen kan de stackars jävlarna stoppa upp i röva för nu har jag äntligen betalat tillbaka min sista faktura så nu är jag äntligen fri. FRI.
så nu är det bara att göra vad jag vill. äntligen. så fri man kan vara bakbunden i detta skitsamhälle.
köpt AA-batterier till electro-fallos-statyetten så nu behöver jag väl ingen kärlek heller.
när du springer runt och är lika fri som jag kan du lyssna på min novemberlista, så kan vi känna likadant.



så här fria är vi du och jag

inte

mitt bröst rymmer en längtan, en törst efter den sista skeden med smält glass ingen ska få smaka. kondens på mina knottriga lår mot vilka glassen smälter
som snön som ännu inte fallit
som det kalla hårda bakom revbenen på dig
han har fittslickarläppar säger hon och visst glittrar det till
när bussen stannar
och tanterna faller som käglor
längtar vi efter någon att hålla i handen denna kalla höst

ska genast gå och hänga mig

jag kanske inte ser ut som du vill men jag kan sätta en påse på ditt huvud när vi hånglar så känns det kanske bättre? ok?

svullar chokladglass och skriver kärlekslåtar fast jag inte är kär ett dugg.
men då kan man låtsas och det är jag tamefan bra på.
den här är inspelad mellan stora skedar glass och klunkar ingefärste.
ute är det mörkt sen länge, bäst att gå och dra täcket över huvudet. har gjort mitt för idag.



vad händer i helgen. ska man bli full igen. vart då?

SUPER INSTAGRAM MANIA

glöggen kastar sig ut över golvet i en panik som kan liknas den som råder i mitt inre.

När jag bodde i eskilstuna var dagarna långa. främst för att jag var yngre, och hade det måttligt tråkigare. de släpade sig fram, dagarna. och jag släpades med.
kvinnan som arbetade på coop med en tofs mitt på huvudet och stor puffig lugg hade så slappa ögonlock att det var svårt att avgöra om hon arbetade sovandes eller om hon bara inte brydde sig om att se sig omkring. med en sköldpaddas rörelseförmåga liksom tappade hon av varorna en efter en på bandet.
att gå genom stan gick på en och en halv cigarrett. det är så jag räknar tid. trots att jag numera bara röker när jag är full.
räknar fortfarande pengar i jenka och castillio de gredos, två väldigt ekonomiska mått.
50öre och 50spänn.
tre dagar hemma i lägenheten har mosats ihop till ett enda långt dygn, sömnen har kommit och försvunnit lika fort som mörkret ätit upp dagarna. solen orkar inte hålla sig uppe särskilt länge.
förkylningen verkar äntligen släppa taget. jag har läst, tittat på dokumentärer och försökt skriva, bihålorna har dunkat mig tillbaka in i sömnen att det har varit svårt att fokusera.
sjöng dock in lite sång,




hittade denna från tupps bröllop i somras. en bra bild på hur jävla kul det var.

nu klockan 20:00 sänds även:
missa inte!

När man är sjuk så finns det två saker man kan göra. onanera och göra musik.

skrev en låt på svenska om hur det är att vara ihop med mig efter 12 månader.



den här spelade jag på gebersfestivalen i sommras. då var det strålande sol och den bästa av helger.
känns avlägset nu.

min hatt den har tre kanter

Port St. Willow – Hollow

på Hattbaren på Götgatan i stockholm.
En hattälskares paradis. Här ser du två som snart ska ut i vildmarken, de kan både överleva på smågrus och rötter i månader, hitta fält av svamp med förbundna ögon och bygga vindskydd med hjälp av bark och fantasi.

Jag sitter sjuk och snörvlandes vid mitt köksbord och tittar igenom bilder jag tagit genom åren. många av mina älskade försvann med mitt ex, och i sin ovilja att skicka mig dem är nu mitt fotoalbum en aningen fattigt. men här och var kan man hitta ett ental guldkorn.

äta morötter i öldimman

Vårt umgänge med andra människor består huvudsakligen i att vi diskuterar och värderar vår nästas karaktär och beteende. Detta har medfört att jag frivilligt avstått från praktiskt taget all så kallad samvaro.
Jag har spenderat helgen i malmö, åkte tåg och skrev tills fingertopparna ömmade.
sjukdomen har tagit över min kropp, fick den att knottras under den heta durschstrålen
vissa saker går inte att spola bort.
att vara sjuk och fira födelsedagar går inte ihop, därför har jag nu isolerat mig i lägenheten och kommer inte ut förrän jag kan tala utan att hacka tänder.

tripp trapp trull

Bostadsministern säger blablabla och jag försöker höras på en knastrig telefonlinje

Statsminister Fredrik Reinfeldts svar på mitt brev.

Igår måndag damp detta ner i min brevlåda.
Statsministerns svar på mitt uppmärksammade brev finns nu här för alla att läsa.
Sprid det gärna vidare då det inte bara är svar på mina personliga frågor, detta berör oss alla.
Unga som gamla, studerande, arbetslösa och människor i full sysselsättning.
Detta är Herr Reinfeldts svar på den massiva uppgivenhet och frustration vi alla delar och som jag har mött under dessa två veckor.

Vi är många som söker svar på hur det ska gå med Sverige, vem som har rätt till en lägenhet?
Vem har rätt till en trygg anställning med bra villkor?
Brevet ger oss kanske inte svaren vi söker men det visar i vilken riktning som regeringen tänker gå.

Frågan är bara om vi tänker nöja oss med detta.
Tänker du nöja dig med detta?
Är detta svar nog?

 

P3 Nyheter intervjuade mig angående bostadsbristen,
Lyssna på deras inslag om bostadsbristen för ungdomar:

Bostadsbristen för unga, Ministern "Det här är beklagligt"

vår hjältinna hittar en gömd skatt och delar med sig

Herregud säger jag bara.
efter att jag och mina vänner vräkt i oss pizza på söder gick vi hem till Isak och där på hans dator hittade jag alla låtar jag gjort. nästan iaf.
därför har jag laddat upp dom på min soundcloud så att alla kan lyssna.










Mer låtar hittar du här:

http://soundcloud.com/vidret

november november, som du piskar mig blodig

om du sitter precis som jag med böjd ryggrad över datorns smutsiga tangentbord och känner dig ensam så är vi i alla fall två. och det är alltid bättre att vara två.
regnet piskar mot mina fönster och ute vill ingen vara.
igår hade planka fest i skuggan av högdalen och de flesta var där, i döskallesminkning eller inrullade i paljetter. en av mina äldsta vänner ska bli pappa och det firades med rosa bubbel och tveksam dans till destiny's child.

ja du ser själv.

här kan du även subscriba på den nya listan,
ny månad ny lista som vanligt alltså :

"2012 november"

får jag föja med hem på fika?

frågar killen i kickers-keps. han står och stirrar på mig och ser arg ut och gungar fram och tillbaka när han närmar sig.
jag somnade på tunnelbanan på väg hem från underbron och väcktes vid skärholmen av att han hotfullt och bestämt skrek VAKNA.
jag gick av och började gå hem bara för att upptäcka att han snart var mig i spåren, en skugga i mörkret.
han pratar och jag ber honom gå vilket resulterar i att han springer fram och lyfter upp mig.
kramar om mina ben och sedan släpper taget och springer.
jag stoppar händerna i fickorna och uppräcker att min mobil är borta.
då kommer tårarna, stora krokodiltårar rullar längs de rougesminkade kinderna.
ut ur skogen kommer han joggandes tillbaka.
- du tjejen ta den här, säger han och håller fram min mobil.
tack säger jag och vänder mig om, fortsätter hem.
en märklig sak. att tacka någon för att dom valde att inte råna en hela vägen.

ja men ta mina grejer gör det bara.

Två vänner och Neil Armstrong

Hör och häpna, Herr Reinfeldt har skrivit ett brev till mig.

Jag står utanför åhlens vid Fridhemsplan och väntar på fyrans buss när en otroligt trevlig tjej från stadsrådsförvaltningen ringer och frågar om hon talar med Anna Berglund.

- Ja det är jag! Svarar jag med falsettröst och hon skrattar.
- ja du förstår kanske varför jag ringer säger hon.
Det är nämligen så att jag behöver din adress då jag har ett brev till dig.
- SÄÄÄÄÄTRA TOOORG.. jag försöker vara så tydlig jag kan, då jag är rädd att brevet skulle skickas till en annan adress om det skulle vara så att hon inte hörde vad jag sa.
Det regnar i ansiktet och på telefonen, människor rusar fram som om regnet vore radioaktivt.
- tänk att jag är jävligt glad att du ringde säger jag innan vi lägger på.
- du jag förstår det, man hör att hon ler.
Klick!

Så snart alla mina läsare ska vi få svar!
Det tog sin lilla tid och jag har svårt att tro det, men Reinfeldt har svarat.
Nu kan vi bara vänta på att posten ska göra sitt, och att adressändring inte fuckar upp allt efter alla flyttar.
Spänningen är olidlig.

Någon som har en scanner jag kan låna?

*TUMME UPP*

preka preka preka prekariatet

Det är lyckliga ben som liksom dansar mig hela vägen hem från radiomikrofonens krispiga ljudbild. Idag har jag både hängt i fantastiska Martys hem i Alby men också sänt radio.

Pratat reinfeldt, ångesten och det förbannade samhället, träffat fantastiska människor vars ögon glöder på ett sådant sätt som jag känner igen.

Det är övertygelsen om att rösten är ett redskap redo att tränga igenom varje mur,
och in hos var och en av oss.

Tack som fan vilken sjukt bra kväll.

man vet att "det går bra nu" när man har blivit ett ämne på Flashback och blir beskriven som en störd fitta.

Efter två dagar i Göteborg har en arme av flugor bosatt sig i min lägenhet, de surrar och flyger i åttor under taklampan som gått sönder.
När jag satt på andra lång i fredags ringde Expressen och ville ha ett uttalande samtidigt som golvet gungade och min bror gjorde "dra-handen-över-strupen-rörelsen" som betyder BRYT, BRYT!
Snart efter att jag lagt på luren ringde en 19årig kille från Jönköping. Han darrade på rösten och berättade om sin situation,
att han precis hade gått ut skolan och nu var arbetslös.
 Han sa att han hade blivit hoppfull av mitt brev och innan vi la på så sa han,
 - Anna? vill du lova mig en sak? sluta aldrig kämpa anna, lova det.
Det finns så fina människor. Så otroligt fina.

 Det är konstigt att läsa vad människor skriver om mig.
Att läsa trådar på facebook och i kommentarsfält. 
Det ska man ju inte göra men det gör man ändå.
Gräver ner sig i analyserande utlägg och helt otroliga diskussioner.
"kasta av dig offerkoftan" "gud så mediakåt" "håll käften och flytta på dig" "hon är en störd fitta"

Människor försöker luska ut vem jag är och vad jag vill, vilket på många sätt är rätt skrattretande eftersom nästan hela mitt privatliv finns i den här bloggen.
det fula, och det fina.
Saker jag är stolt över och mycket jag ångrar står skrivet,  har blivit till inlägg och dikter.

En gammal klassiker.
När du blivit så sliten i själen att du måste be om hjälp:

 

Får svar på mitt brev, av Stefan Löfven.

Det blir märkligare och märkligare det här äventyret.
Det som började som ett kanske lite mer argt blogginlägg bland tusen andra jag skrivit,
det har nu nått helt sjuka proportioner. Min röst är hes av allt pratande och armarna trötta av viftande.
Idag ser jag i Expressen att Socialdemokraternas partiordförande precis som jag, blivit arg.

Att Freddan inte svarar, det är så klart tråkigt men något jag väntade mig.
Men att många andra politiker nu väljer att lyfta frågan, glädjer mig.
Jonas Sjöstedt har skrivit om brevet på sin blogg och det har även Miljöpartiets Åsa Romson.
Ali Esbati har tipsat och Miljöministern Lena Ek stannade mig i Tv-studions kulisser och viskade att hon måste få prata med mig.
Snöbollen har börjat rulla. och nu är det bara att vänta.

Löfvens svar kan du läsa här: http://www.expressen.se/debatt/lofven-blir-forbannad-pa-annas-situation/

Det här brevet handlar inte längre om mig, även om det så klart gjorde det från början.
Det är ju trots allt mitt liv, en berättelse. Men en av tusentals, som har det precis som jag.

Med vetskapen om att allt kan ta en början och allt kan ta slut

Min hud är sliten av underlagskräm från sminklogen, läpparna så torra att det frasar när jag andas,
mellan kommentarer skrivna av vita kränkta män och de ljuvaste av människor försöker jag landa.
Se tillbaka på den gångna veckan och försöka förstå, greppa det ogripbara.
Från strålkastarljuset till 50liters broccolisoppan vars ånga långsamt fuktar taket. Det går fort.

Jag står över matfallskvarnen och pressar ner delar av päron, köttfärs och bröd som jag bakat,
men av tiden som gått, möglat och dött ifrån mig.
Utanför klamrar ett fåtal gula löv fast sig vid sina grenar, trots att vinden sliter och drar,
och på samma sätt klamrar mig fast vid verkligheten.
Det är en märklig sak, att vara människa.
Du kan sitta på bussen och tänka att du vet hur allt ska vara, det vet jag för så har jag känt länge.

Hukad över tangenterna har jag i alkoholdimma förtvivlat skrivit texter om sex och om fantasi.
Solbränd i Malmö med cigg i handen har jag knapprat ner drömmar och betraktelser.
Jag har pusslat ihop lockrop till pojkar och spytt ut avsky när jag blivit avvisad, dumpad.

Någon frågade mig om jag skrev för att sona de brott jag bär på, en annan bad mig förklara mig,
så att det gick att förstå varför och vad jag egentligen vill.
Men vad vill en människa?

Mannen som körde mig från TV-huset såg på mig genom backspegel och log.
Det är du som är Anna sa han. - Dom pratar om dig vet du?
Jag skrattade högt och tittade ut,
och för första gången i mitt liv kände jag att jag hade fått säga något på riktigt.
Ordentligt. Att människor hade lyssnat.
Att få känna så en endaste gång, är en ynnest.

”bostadsmarknaden har blivit ett krig”

i morse var jag på tv och talade från hjärtat