Jag ska besvara era frågor,

Imorgon mellan 06:00-7:00 kommer jag sitta i  SVT-morgonsoffan där jag kommer utveckla mitt brev till Reinfeldt och försöka ge klarhet i de frågor som har dykt upp,
som jag kan läsa i era kommentarer och som människor ställer.
Är jag en installation från konstfack? som några verkar tro, och vad ser jag för lösningar angående bostadssituationen.

Malin Ullen skriver idag i DN om egna erfarenheter av bostadssituationen i Stockholm,
Den kan ni läsa här:

"även en tillfällig bostadslöshet är långsamtnedbrytande"

Ni kan också höra mig i P4 Sörmland 15:15 idag och senare idag i Radio Stockholm

Om ni vill få en bild av vilken sorts person jag är, läs då vidare i bloggen.

Tack så otroligt mycket för ert stöd.
Tack som fan.

När hela Sverige ringer och vill prata,

står jag med vinylhandskar på händerna och försöker
koncentrera mig på att inte skära mig på kniven.
Min arbetskollega skrattar och tillsammans står vi där
bland de kokande kastrullerna och ser förundrat på varandra.
Vilken smäll! Vilken explosion av röster!
Över 6.000 personer har delat med sig av mitt brev på Facebook.

Idag har reportrar, lärare, busschaufförer,
arbetslösa unga människor ringt för att fråga eller för att berätta om sin historia.
Min email har blivit överöst av berättelser
som liknar min egen, som rört mig till tårar.
Jag lyssnar och försöker hinna med att svara, så gott jag kan.

Regnet och snön drar in över Sverige och trots att vindarna kyler våra kroppar
är det som att en eld har tänts, för det brinner i våra ögon när vi talar med varandra.
På bussen och i skolan, när vi promenerar tillsammans på de våta gatorna,
i våra kök där vi lagar vår tisdagsmiddag.

Så länge har vi burit på våra historier i tystnad, våra misslyckanden har vi hållit för oss själva,
Rädda för att bli utpekade som svaga eller orkeslösa.
Rädda för vad som skulle hända om vi verkligen var ärliga med om hur vi ser på våra liv.
Men jag säger att det är dags nu, att berätta.

Jag uppmanar därför alla att tala om det, om livet och allt som det innebär,
Arbete, bostad, drömmar och svek.
Det är våra liv det handlar om,
Det viktigaste vi har.

Vad vill du tala om?

Kära Läsare

Jag vill bara säga tack, tack alla ni som har läst mitt brev.
Inte i min vildaste fantasi kunde jag tro att brevet skulle läsas av så många, för många är ni.
Alla som har känt igen sig i min text, alla ni som den upprört,
varenda en av er som tagit er tiden.
Tack
I morse lades min text upp på  http://debatt.svt.se/

Nedan hittar ni Brevet jag skrivit.

/ Anna

Brev till herr Reinfeldt

Bäste Herr Reinfeldt, 

Det är med förtvivlan och stort missmod jag skriver till er, då jag inte vet vem jag annars ska vända mig till, då jag behöver råd och stöd.
Det var på väg hem ifrån arbetet (på vilket jag börjar arbeta på klockan 06:00 varje vardag) som tanken slog mig.
Vem har rätt till en bostad?

Sedan jag flyttade till Stockholm för fem år sedan har jag bott på 10 platser.
I 10 olika lägenheter i olika boendeformer, jag har alltså flyttat i snitt två gånger per år.
Allt från Korttidskontrakt till som längst nästan två år. Hyrorna har varierat mellan allt från 1.700kr som jag betalade för att sova på en madrass i ett kök under ett års tid, till att betala 8.700kr för en liten tvåa i Hjorthagen. Lägenheter jag har på alla sätt kämpar till för att få bo i.

Jag vet inte om din son bor hemma längre eller på vilket sätt han kommer att få tillgång till en bostad den dagen han tar språnget ut i vuxenlivet och bestämmer sig för att flytta hemifrån, men jag betvivlar att det är på Blocket han kommer hitta sin bostad.
Jag vet heller inte hur mycket du vet om blocket.se men jag kan då upplysa dig om att det är där alla som inte har den ekonomiska eller sociala fallskärmen, det är där vi hittar vårt 10kvm rum för 4000kr i månaden, eller varför inte 18.000kr för en "nyrenoverad etta med New York-stil".

Jag kan berätta för dig vad han missar, för att lägga upp en annons på blocket har ett pris.
Han kommer inte bli uppringd av män som flåsar i hans öra och som påstår sig ha legat med honom.
Han kommer inte få sms av över 20 personer som erbjuder honom en lägenhet om han har sex med dom och han kommer inte bli ombedd att skicka nakenbilder på sig själv i utbyte av ett korttidskontrakt.
Alla de gånger jag har lagt ut en annons, med telefonnummer (eftersom det faktiskt ökar chansen att få en lägenhet) så har jag blivit sexuellt trakasserad i veckor efter.
Det här sättet, samt att sätta upp pappersannonser på lyktstolpar eller betala dyra månadskostander för att vara medlem på en sajt som "erbjuder tips om bostäder" är bland de vanligaste för människor som söker sig en plats att bo på.
Jag har dessutom stått i bostadskö i fyra år men att söka lägenheter på bostadsförmedlingen är ungefär lika givande och konstruktivt som att stå och gasta efter någonstans att bo på, på plattan. (det är säkerligen ett mer framgångsrikt koncept jag ännu inte provat, men kommer säkert om riktig desperation infinner sig.)

Ja men köp en lägenhet säger folk. Människor jag arbetat med, människor jag känner.
Köp? frågar jag mig, med vilka pengar skulle jag ha råd att belåna mig för livet? då båda mina föräldrar aldrig skulle ha råd att hjälpa mig ekonomiskt med en sådan summa som skulle behövas för ett lån.
Då jag knappt har en buffert ifall jag skulle bli arbetslös.
Spara? ja visst har jag försökt spara. Ett tag arbetade jag två heltider samtidigt för att kunna lägga undan, men de pengarna fick gå hyran då jag efter några månader av extrem press blev så slutkörd att jag inte längre orkade arbeta heltid och fick gå ner i tid.


Eftersom jag tränar till att springa maraton 2013 och sprang de 13km hem hade jag god tid på mig att fundera, och grubbla på denna tankeställning.
Vem har rätt till en bostad?
Något jag gjort många gånger förut men har då alltid drabbats av en känsla av hopplöshet och ångest, att jag nu mer sällan vågar bege mig ut i sådana dagdrömmerier.

Du borde gilla mig egentligen, herr Reinfeldt även om vi aldrig träffats. För jag är en utav dom du pratar om dagligen, jag tillhör dom du säger dig företräda. En hårt arbetande, frisk kvinna, som gör det hon kan för att bidra till samhället, vårt kära Sverige.
Jag har arbetat nästan oavbrutet i snart 10 år, mer eller mindre heltid, och har haft över 16 anställningar alltifrån provanställningar till den fasta anställning jag har nu.
Jag har torkat barnrumpor och gammelrumpor, jag har dekorerat räksallader på långa rader och sprungit i Stockholms Filmhus korridorer med famnen full av tv-manus.
Med armarna långt in under skänkar har jag städat bort deg från bagerigolv och jag har samtalat med chefer samtidigt som jag serverat dom snittar.
Mina armar har lyft kändisars barn som jag tröstat när de gråtit och jag har hållit ensamma människor i handen när de legat för döden.
Jag vet alla de bästa övergångsställen anpassade för permobiler i Stockholms innerstad och jag har lärt mig lyfta en 150kg tung människa alldeles själv, utan att skada mig (allt för mycket)
Brevet skulle bli oläsligt långt om jag skulle fortsätta rada upp de arbetsuppgifter jag haft under mitt unga vuxna liv så därför tänker jag ställa en fråga,
på vilket sätt menar du att det ska löna sig att arbeta?

Det jag beskriver här ovan är livet, så som det ser ut just för mig och det är väl meningen att det ska löna sig självt? på det sätt som det utvecklar mig, min person och min empati, min förmåga att fantisera och drömma. Arbetet är väl en oundviklig del av att vara människa? oavsett om man just nu befinner sig i eller utanför arbetsmarknaden?

Men hur menar du att det ska löna sig? för det är många saker arbetena inte har gett mig.

de har inte gett mig en skälig lön.
de har inte gett mig goda förutsättningar för utveckling på företagen.
de har inte sett mig som en person, en människa utan en arbetskraft, ung och stark att suga musten ur.
de har alltid tagit hänsyn till mig kön, på det sätt att jag alltid tjänat minde än mina manliga arbetskamrater trots att jag många gånger haft mer ansvar och arbetat hårdare än de.
de har på alla sätt undvikit att ge mig en fast anställning vilket resulterat i att jag många gånger fått ha flera arbeten samtidigt för att få ihop en inkomst att mig leva på.
jag har arbetat 16timmar pass för att sedan gå vidare till att arbeta vaken natt.
jag har rest genom hela stan för att få ihop timmar där de funnits.
och jag har när det varit som minst arbete i desperation gråtit framför min chef och bett om mer timmar.

Eftersom jag har haft tunga arbeten, med lyft och släpande, så har detta börjat visa sig på min kropp. Jag har stått i timmar i dåliga skor utan rast, jag har krökt ryggen över brukare och lastat konserver på pallar.
ärren, mina arbeten har bildat ser så olika ut. Mina händer är knöliga och brända.
Trots stödstrumpor och fotinlägg har en klaff i min högra ljumske brustit vilket bidrar till smärta i mina blodådror, detta drabbar främst kvinnor.
Jag arbetar alltid ståendes.
Då jag sökte vård för detta och en läkare nickar och säger "ja ja, du skulle nog behöva ta bort det här, men landstinget finansierar inte längre sådana här ingrepp." du får pröjsa 21.000kr ur egen ficka om du vill göra något åt det här.
Jag var 24 år när detta hände och hade ingen ekonomisk möjlighet att rätta till
så benet har fått vara, bli värre.
ska det vara så frågar jag mig? jag har ju bara jobbat?

Jag har nästan 0 sjukdagar. De få gånger jag varit så sjuk att jag inte kunnat gå till arbetet har jag legat hemma och oroat mig för hur de ska klara sig, då de flesta av mina arbeten inte tar in vikarier eftersom de skulle kosta företaget mer.
Jag har tänkt på mina arbetskamrater som fått släpa de tunga lassen en man mindre och i feberfrossa ligger jag där och är ledsen och känner mig otillräcklig.

Människor säger åt mig att utbilda mig vidare, få en examen, höja min lön på det sättet men då höjer jag händerna i luften i förtvivlan för var det inte så att vi i detta individualiserade samhälle ska kunna välja själva? att det ska löna sig sa du Reinfeldt.
Men om självförtroendet för att söka in på en högskola och orka gå igenom de prövningar som de skulle innebära, om det självförtroendet aldrig blivit stärkt, genom livet, hur gör man då?

Jag vet att vi aldrig kan bli det vi önskar oss för om vi kunde det så skulle vi alla vara på toppen.
Det där om att "du kan bli precis vad du vill" de stämmer så klart,
Men inte för alla. För precis som att det behövs arbeten, löner, flextider, att drömma om att nå,
så behövs det människor som inte drömmer om dom. människor som gör de där toppjobben möjliga,
som håller upp dom där som strävat längst på sina knotiga axlar.
Det behövs de som misslyckas för andra ska lyckas i denna värld i vilken vi alla är så unika.

Jag skulle bara önska mig herr Reinfeldt att jag på något sätt fick en bostad att leva i. inte förvaras.
Jag har en just nu en fantastisk lägenhet i ett år som jag av hela mitt hjärta älskar.
Men jag vågar inte fylla den med möbler, jag vågar inte drömma om den sortens trygghet,
för i mitt liv, mitt arbetande förtjusande och kreativa liv, så har jag lärt mig. att alla kan inte få allt.
livet är inte rättvist.
Jag undrar om du också tänker på det här innan du går och lägger dig,
tänker du på oss? vi verklighetens folk.

men du, visst lönar det sig att arbeta i Sverige? visst ska det löna sig?


Med Vänliga Hälsningar

Anna

Mosa avokadon mot mig så hela jag blir gråbrun

Fem komma tvåan kittlar strupen som fjädrar mot innanlår
Bakom knuten faller ett blött hägersten i glömska
Under den nylagda asfalten, svart och blank, ringlar maskar
kryper en längtan
Min har jag gömt utom räckhåll dit inga grobianarmar når
Som de famlar och griper
En dag ska allt detta bli ditt
funkis och nyponbuskar
Veckans brott och ihopslingrade ben
att få vara lilla sked och väckas av åskan
Och aldrig mer vara ensam
men än dröjer det
många tjälar ska gå ur marken

När du växer upp

Där sitter du i dina skor och väntar på att livet ska börja.
Omger dig med intryck, människor när du kan.
Ser tillbaka på ditt yngre jag och tycker lite synd om hen, skulle klappa på huvudet om det gick.
Du läser metro och suckar
ser dig omkring efter ett bekant ansikte, ingenting här ingenting där.
När du blivit tillräckligt gammal för att inse att det är möjligt att du kommer bli gammal, då finns ingen nåd.
Bara förhållandet till ditt framtida jag och dess innebörd.
Någon gång måste livsvalen räknas, inte gå att skratta åt, se rakt in i ögonen.
Jag lyssnar på aphex twin de sista mörka timmarna. Han vet
Snart går solen upp och ännu en soppa ska lagas, morötter hackas.

du är känslomässigt invalidiserad, ner med händerna i degen.

(orka kolla på den här bilden)

det är så man hanterar en kris, ett litet snedsteg, en allmän existentiell förvirring, om man är tjej.
det ligger väl i bak-genen som min mormors mormors mormors mor, (you get the idea) fört vidare genom generationer ner i mitt blodomlopp.
även den mest obegåvade knäcker ägg och blandar kakao med tårar för att få ihop den där kladdkakan, man behöver inte studera Master för att veta att den ska vara kladdig i mitten.
ett sorgligt socialt arv att släpa på genom livet.
visst finns det säkert dom som inte bakar, kladdar, smetar ihop saker när måndagen tränger in i den innersta delen av hjärnan men dessa är undantag och de intresserar jag min inte alls för. inte nu

jag har sett det, om du undrar.
visst borde jag ringa adressändring, köpa det där gymkortet. maila den gamla vännen, hälsa på pappa.
äta ett äpple, lyssna noga när någon pratar, läsa det finstilta på "terms and conditions"
aldrig glömma en födelsedag och alltid använda kondom.
så här har nog de flesta det, såklart. men vissa bakar när dom är ensamma, när dom känner.

min mamma berättade att min moster gjorde det när hon var olycklig. hon hade anorexia och bakade bullplåt på bullplåt och dessa heta bullar bjöd hon hela sin omgivning på som för att be om ursäkt för att hon aldrig åt en själv.
nästan alla tjejer jag har mött har på olika sätt bakat ner hela sin koncentration i smeten och sedan ätit direkt ur bunken med bena brett isär framför svt-play. vem orkar rulla chokladbollarna lixom?

men det är ju en skillnad, ibland vill man ju göra något gott. bjuda på något fint, ta med till fredagsfikat eller kanske sälja utanför Coop om man är en skolklass. men någonstans efter högstadiet slutar killar baka.
inte alla men många.
så här på rak arm kan jag bara komma på två män som har bakat något till mig och den ena är min pappa.

själv bakar jag sällan, bland men inte ofta. min favoriträtt är huvudrätten.
men när regnet faller över stockholm står en paj i ugnen. en paj bakad i höstens ära.
ibland är livet så, och det är helt ok.

Bilderna ingen fick se 1.0

Captain Kirk is climbing a mountain

Bam! Tuggar girigt i mig bullen och hoppar fjäderlätt på buss 40.
Den dunkar "house" och byggnadsarbetarna dricker sina svarta kaffe i tyst samförstånd.
Jag tänker på bostad, att jag har en och hur tacksam jag är för det.
Det kittlar i magen när jag blundar och tänker på vilken tur jag har.
Att jag har det bra.
Everyday Im steker, hackar,
bränner mina händer i olja, skär upp fingrarna.
Lyssnar på p1 och ser parkeringsvakterna lägga böter på dyra bilar. HAHA! tänker jag och glömmer bort mig, det är lätt att skära sig på vassa knivar.

Jag doftar fortfarande varm säng när jag kliver av och promenerar sista sträckan förbi landstingshuset snart framme.
Känner mig som Kirk och ler för mig själv.

Innan dagen ljusnar piskar det mot panna och bara händer

För visst känner man sig så pass väl att man kan värja sig från det man inte känner igen?
Det hör till att bli vuxen. Att inte längre smaka, sluka allt för att förstå.
Lita på att den egna förmågan räcker,
Och det gör den ju.

Det är tisdag och jag längtar efter skogen, djupt där inne med motorvägen som en ljudkuliss bakom tallarna lägger sig tankarna för att gro.
Där fästingarna famlar efter det varma mjuka i ett mörker. Blinda sitter de i timmar och väntar på mig.

Bläddrade i albumet jag fick av johannes. fingrar stela av kylan vänder blad, och på bussen stirrar människor tomt framför sig, de som inte sover. Bara jag ler stort.