det luktar ammoniak i lägenheten blandat med svamp som är i full gång med att torka på diskbänken.
mitt hem är en mötesplats för dofter och aromer av alla de slag.
under diskhon samlas bananflugorna för att njuta ända ut i vingspetsarna av förruttnelseprocessen som försiggår i en glasburk i vilken jag lämnat kvar fem kikärtor av misstag.
kudden jag lutar huvudet mot doftar kille. den bästa av dofter.
om du blundar och försöker förnimma rummet utan synen så kryper minnen fram ur mörkret,
jag skulle aldrig glömma en doft på det sätt jag kan glömma ett ansikte. tänker jag den så känner jag den, kan nästan smaka på håret, nacken händerna hos den jag drar mig till minnes.
27 sep 2012
15 sep 2012
6 sep 2012
där gick mitt bakdäck
ligga naken i sängen med en het dator på magen och fem flugor som surrar runt taklampan, livet på en pinne. här i sätra får jag göra som jag vill.
tvätta kläder i gummistövlar, bli kompis med killarna nere på sätra-loppiset.
jo, jag har börjat cykla till jobbet. 28 min tar det, backe upp och backe ner. på morgonen när jag går upp är ingen utom lastbilschaffisarna vakna så jag kan cykla på stora vägen för det går fortare.
när jag kommit halvvägs in till stan släcks nattlamporna, och på västerbrons topp klättrar solen upp över jordens ände, griper tag i takåsarna och lyfter.
när man känner sig som minst lyser solen ändå på både kärlekspar och ensamma tokstollar
när jag ligger här och skriver i halvmörkret så rycker jag till då ett plötsligt ljud av total ångest når mig genom rummet.
punka på bakdäcket. BAM!
jävla skithelvete.
jag orkar inte springa runt och vara natalie portman.
allmänt,
bara skratta mest hela tiden och se finurlig ut samtidigt som man bryter sig in bland indie-äventyr och gråter stillsamt när något typ jobbigt händer.
slå ihop händerna son viska med förtjusning, let's do itinte för att jag har utvecklats till någon sorts passiviserad hjärndöd, men det går liksom inte.
nu tänker jag sova och inte drömma om hur det var förut,
livet ligger väl framför oss
ja det är en fråga
tvätta kläder i gummistövlar, bli kompis med killarna nere på sätra-loppiset.
jo, jag har börjat cykla till jobbet. 28 min tar det, backe upp och backe ner. på morgonen när jag går upp är ingen utom lastbilschaffisarna vakna så jag kan cykla på stora vägen för det går fortare.
när jag kommit halvvägs in till stan släcks nattlamporna, och på västerbrons topp klättrar solen upp över jordens ände, griper tag i takåsarna och lyfter.
när man känner sig som minst lyser solen ändå på både kärlekspar och ensamma tokstollar
när jag ligger här och skriver i halvmörkret så rycker jag till då ett plötsligt ljud av total ångest når mig genom rummet.
punka på bakdäcket. BAM!
jävla skithelvete.
jag orkar inte springa runt och vara natalie portman.
allmänt,
bara skratta mest hela tiden och se finurlig ut samtidigt som man bryter sig in bland indie-äventyr och gråter stillsamt när något typ jobbigt händer.
slå ihop händerna son viska med förtjusning, let's do itinte för att jag har utvecklats till någon sorts passiviserad hjärndöd, men det går liksom inte.
nu tänker jag sova och inte drömma om hur det var förut,
livet ligger väl framför oss
ja det är en fråga
4 sep 2012
När man går upp klockan 5:00 känns även reptilhjärnan lobotomerad
Här kör vi. Rakt över västerbron
Jag rör mig snabbare än du
Du sover
Ligger dubbelvikt i sängen med spretande armar
När solen går upp är hjärtat som störst
Precis där under tisdagsmånen
När jag rör mig. Rakt över västerbron

Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
