27 okt 2011
man ska inte äta en hel ben & jerry's själv och titta på YES MAN
ame, det där är ju jag! tänker jag när jag ser Jim carrey ligga med fötterna på soffbordet, ensam tittandes på SAW och klaga över att karaktärerna inte skär av sig kroppsdelarna tillräckligt snyggt och snabbt.
jag är en NO MAN. rakt in i själen no man. det är inte kul att upptäcka när glassen är uppäten och filmen slutar buffra efter 40min eftersom jag har sett min beskärda de del av MEGAVIDEO för idag.
det händer att dessa stunder i livet av självvald ensamhet pockar på ens axel och liksom skaver fram ett utanförskap, ett litet litet ett.
ingen vill väl vara ensam men ingen orkar göra allt?
Sanna Bråding var i tv och hade rolig mohawkfrilla i morse och pratade om just det även om hennes outfit tar den mesta uppmärksamheten från vad hon har att säga.
hur som så vill jag inte vara en nejsägare, eller isoleringsgalen. hur kommer det sig att det där normala handsydda skyddet jag virat in mig i har hårdnat med tiden i vinden och blåsten till oigenkännlighet.
jag är en NO MAN. rakt in i själen no man. det är inte kul att upptäcka när glassen är uppäten och filmen slutar buffra efter 40min eftersom jag har sett min beskärda de del av MEGAVIDEO för idag.
det händer att dessa stunder i livet av självvald ensamhet pockar på ens axel och liksom skaver fram ett utanförskap, ett litet litet ett.
ingen vill väl vara ensam men ingen orkar göra allt?
Sanna Bråding var i tv och hade rolig mohawkfrilla i morse och pratade om just det även om hennes outfit tar den mesta uppmärksamheten från vad hon har att säga.
hur som så vill jag inte vara en nejsägare, eller isoleringsgalen. hur kommer det sig att det där normala handsydda skyddet jag virat in mig i har hårdnat med tiden i vinden och blåsten till oigenkännlighet.
3 x ladies in black
I lördags stod jag framför spegeln med en svartbränd nål mellan tummen och pekfingret, blicken fäst i min egen och en örsnibb vit av nedkylning. here we go, tänkte jag och ropade inåt vardagsrummet, "ska du inte titta?"
vem vill titta på en dåres handlingar?
nålen trängde långsamt in i det frusna örat som sedan 10år tillbaka var märkt med ett svagt vitt ärr och en mörk fläck av bläck sedan en av mina vänner försökt att genomborra det gång på gång men aldrig riktigt fick det rätt.
detta efter att hålen jag tog hos ett proffs i skärholmen vuxit igen.
sterilt stål eller mormors synål gör detsamma. mina öron tränger ut och stöter ifrån allt som försöker hänga kvar.
Men nu ska jag inte ta ur örhänget, tänkte jag där jag stod med Ivan, katten i handfatet, den enda som ville bevittna min idioti.
i fem hela dagar lät jag örhänget hänga kvar, och dingla i det inflammerande röda, jag tänkte att om jag bara väntar tillräckligt länge så kommer min kropp ge upp och tillslut ge med sig och då, DÅ skulle jag köpa de finaste örhängen jag kunde tänka mig. för det är något otroligt feminint och vackert att använda den sortens smycken, en elegans av ett filmstjärne-slag.
jag kan ju säga att mitt öra såg ut som ett folkmord och inte alls något sensuellt eller lockande.
min kropp hade bokstavligen trängt ut örhänget mot det håll där det så småningom skulle skiljas från kroppen. på fem dagar hade det vandrat nedåt och hängde precis på spetsen, och ovan uppenbarade sig ett avlångt köttsår.
att jag inte har lagt märke till detta beror helt på att jag tänkte 'inte se inte röra'
men igår tog jag ur det, slagen men också tagen, av att min kropp faktiskt inte vill.
och det får jag respektera.
jag får ha clips, fast det gör skitont.
vem vill titta på en dåres handlingar?
nålen trängde långsamt in i det frusna örat som sedan 10år tillbaka var märkt med ett svagt vitt ärr och en mörk fläck av bläck sedan en av mina vänner försökt att genomborra det gång på gång men aldrig riktigt fick det rätt.
detta efter att hålen jag tog hos ett proffs i skärholmen vuxit igen.
sterilt stål eller mormors synål gör detsamma. mina öron tränger ut och stöter ifrån allt som försöker hänga kvar.
Men nu ska jag inte ta ur örhänget, tänkte jag där jag stod med Ivan, katten i handfatet, den enda som ville bevittna min idioti.
i fem hela dagar lät jag örhänget hänga kvar, och dingla i det inflammerande röda, jag tänkte att om jag bara väntar tillräckligt länge så kommer min kropp ge upp och tillslut ge med sig och då, DÅ skulle jag köpa de finaste örhängen jag kunde tänka mig. för det är något otroligt feminint och vackert att använda den sortens smycken, en elegans av ett filmstjärne-slag.
min kropp hade bokstavligen trängt ut örhänget mot det håll där det så småningom skulle skiljas från kroppen. på fem dagar hade det vandrat nedåt och hängde precis på spetsen, och ovan uppenbarade sig ett avlångt köttsår.
att jag inte har lagt märke till detta beror helt på att jag tänkte 'inte se inte röra'
men igår tog jag ur det, slagen men också tagen, av att min kropp faktiskt inte vill.
och det får jag respektera.
jag får ha clips, fast det gör skitont.
26 okt 2011
nya tag på bloggen.
6 okt 2011
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)