de tre vännerna och jerry

Jag brukade äta korv när jag kollade på den serien. En kokt korv och en mugg med godis var skatternas skatt, elisabeth talors diamant och skogens konung. Jag älskade min kokta korv som sprack i brödet och med ketchup i knät var livet som 10+ inte så illa. När jag fyllde nio fick jag en tårta och jag satt på golvet i köket med ett brett grin och finaste klänningen på och jag fick höra av min pappas bekant att jag skulle ta vara på detta sista år där jag skrev min ålder med bara en siffra. Om exakt ett år kommer jag behöva två siffror och det sa han var en vändpunkt i livet och att jag skulle passa på att riktigt leva nu som ensiffra. Hade jag tur skulle jag kanske en dag få lägga till en tredje siffra men det var ingen garnti och absolut ingenting som jag kunde räkna med. Som nioåring var det ganska svårt att föreställa sig själv som hundraåring men jag förstod att det hela var viktigt så där i min rosa klänning på golvet bland presentpappret målade jag upp en bild av mig själv som gammal, uråldrig. jag hade ju själv aldrig träffat någon så gammal. Men det var inte så svårt, om det är något jag har varit bra på så är det att måla upp fantasibilder som jag någon gång tänkt ska bli sanna.

jag är din snöman

ett skal, hinna, täcke av vita hårstrån täcker hela min kropp från blodsprängt öga till igenväxande tånagel.
här går jag runt och virvlar över förskolegården med böjd nacke som solen steker.
min katt har börjat håra ner sig själv, lägenheten och mig så att det snart blir svårt att skilja oss åt.
det märker inte barnen för de känner igen mig på min cyniska röst och mina höga skratt.

igår sprang jag rakt in i mitt eget rekord. 1.50min runt i stora cirklar under trädkronor ovan skogssniglar. jag sprang med lätta muskler som utan att protestera en enda gång tog mig vart jag ville, och när jag rundade gullmarsplan och sprang in under broarna log jag det bredaste leendet de pelarna någonsin har skådat,
solen sprack igenom och mellan förstelnade dinosaurieben sjöng jamie woon "spirits" så att jag slets i tusen delar.

en häst är en häst är en häst

att detta är något nytt är för mig helt ofattbart men tjejen på radion låter både nyfiken och spänd på rösten som om hon har hittat på något helt banbrytande och fantastiskt. jaha tänker jag och med en såsande gång lommar jag runt över linoleumgolvet med böjt huvud men med ett brett leende på läpparna.
att fylla tjugofem är lika otroligt som att en häst är en häst men visst slingrar det sig kreativitet under huden ungefär likt black cancer i arkiv x och även om bandmötet på MAX på vasagatan kanske inte kommer gå till historien som det mest idérika så finns det en riktning i mitt liv som håller på att ta far och visst fan ska jag med det tåget.
ute lyser solen
inne tickar klockan
mina äggstockar skriker skriker för det är den tiden nu,
tiden har vänt onaturligt bunden för stunden med benmuskler likt cement.
jag bygger från den där halvgamla jaget från allt weird som har hänt
det är min tur nu
årstiden har vänt
ge mig en musikfylld sommar så lustfylld att när jag somnar
är mitt leende så brett att joanna newsom skulle kunna spela the book of right on på mina salivsträngar.

hur mycket kan får man springa innan det blir komiskt?

jag är tjej, eller ung kvinna som min mamma nog skulle beskriva mig, gör och gjorde första gången under vår bilresa ner till spanien genom frankrike, som femtonåring steg jag upp ur det salta havet i min bleka hy och mörkröda bikini. varje del av mig hade exploderat i någon sorts tonårshulls pubertet och med ögon lika rödsprängda av vattnet som min bikini kastade jag brännande blickar misstänksam mot min mamma som satt och skrek hur vacker jag var, en vattengudinna som stiger upp ur havet ropade hon samtidigt som hon vinkade och log.
jag älskar henne för det, även om jag inte gjorde det då men det var inte mycket som jag älskade då.
jag älskade att kunna bära tunga saker. ju tyngre ju bättre.
hade jag och mina vänner varit och handlat så var det jag som skulle bära, kassar påsar plattor hyllor möbler bekymmer ångest.
jag har alltid varit bra på att bära saker, mina armar är formade på det sättet, nästan lika breda och starka som normaltränade killar i den åldern.
inga spinkiga modellarmar som likt mellanstadiets linjaler vaggar i vinden när de springer omkring och lallar sig, lätta att bryta av. själv har jag aldrig brutit något, mina armar är mer cool. sega jävlar breda, hårda och lättbyggda som inte rör sig en millimeter när jag joggar fram genom söder innan någon jag känner har gått upp och jag tänker tänker tänker på allt och alla och vad jag håller på med.


trots mina stenarmar så slår jag inte så hårt, kan inte fast jag slagits med bröder med mamma med vänner, med en man som dunkade mitt huvud i riddarholmens kullerstenar en natt för snart tre år sedan. oj vad jag slog så hårt jag kunde. jag har slagits med kuddar på självförsvarskurser med mig själv och med väggar. men jag kan inte slå så att det räknas. det sitter en inre anna i mig som vill vill vill slå hårt men som vet att det är en gräns som är farlig att passera.
passerar man den blir man inte längre sig själv utan någon annan. någon som ser sig ha rätten att slå hårt nog att på riktigt skada en annan människa och en sådan människa har jag aldrig velat bli. därför kan jag inte slå hårt fast jag inbillar mig att jag kan.
och det är jag stolt över. att inte vara djuriskt bortom all kontroll och att i det läget bestämma vem som ska få spö och inte. sådan är inte jag, och sådan är inte många, men några är det. inte trodde jag när jag satt i mellanstadiet och bröt linjaler att jag någonsin skulle slåss bli slagen på, det är inget man ska behöva tänka på när man är barn och ändå pulserar våldet runt oss om nätterna, i grannens lägenhet om dagarna inne i oss själva.

det satt en tjej i tunnelbanan idag, i morse och precis innan jag skulle stiga av vid min hållplats där jag arbetar så såg jag hennes unga ansikte under luvan som hon hade uppdragen just nog för att ingen skulle se.
det fanns inte mycket kvar av någon sextonårig kickertjej där inte. hon var blå och röd och om hon inte hade setat där och andats hade jag tagit henne för död.
jag ville inte le och inte skicka bambiögonen heller jag ville inte att hon skulle se att jag såg men hon gjorde det och just då önskade jag att hon kunde läsa vad jag tänkte, inte stackars utan kanske bara, det är ok. sådana sår läker.

jag har som sagt börjat springa och börjat läsa om att springa och börjat nojja mig för både benhinneinflammation och knäskador trots att inget ont ännu har uppstått. jag läser om joggingbloggar och hur man ska sätta ner fötterna och vad man ska äta på morgonen och jag lyssnar på hög musik när jag springer och tänker tänker tänker på allt och alla och vad alla andra håller på med. några joggar om andra pustar ut mot ett träd. några äter glass och några joggar i par. de pratar med flåsande röster högt mot vinden som viner i deras ansikte om hur det ska bli i helgen med grillning och vilka som ska bjudas och så åker en longboardtjej förbi mig följd av två tokiga småhundar.
P.O. Enquist avrundade sitt sommarprogram 2009 med typ:
"en dag ska du dö men alla andra dagar ska du det inte"

följ min fotoblogg!

jag har startat en ny fotoblogg, den hittar du här:
annabodotter.tumblr.com!

panda bear tar mig hela vägen fram

Det yrar. Yrar över, genom stockholm och dess soliga nästen. Mina guldklimpar och kärleksskatter.
Det yrar i mig genom tummarna och örsnibbarna. om du kniper med ögonen och knyter nävarna så känner du det. Det yrar i dig med.
Jag sprang med långa kliv över asfalten klockan sex i morse och ville bara skrika ut över hela tanto
OH CANT YOU SEE, WHAT YOU ARE DOING TO ME?
så trummade jag i takt över låren och hytte dansfingret genom den susande luften så att alla skulle se
jag dansar mig genom dagen.


Lyssna på detta idag så vet du det jag vet.
Smith westerns - imagine pt.3

razi fyller år

idag är det min kära vän Razis födelsedag.
hon är långt borta men jag hoppas hon har haft en alldeles förträffligt bra dag.

du står så bra där du står

jag kommer hem nu
han står på två ben vid dörren

KOMPISAR