om jag springer så här fort, springer jag fort då?

jag stod i skogen och såg vattnet glittra där borta där någon gick igenom igår. helikoptrar flög över min nacke men kroppen är borta. försvunnen.
det nästan genomskinliga kaffet stormar i koppen men kroppen minns fortfarande hur stilla det var där jag stod mellan träden med en stor pinne i handen som jag fäktade framför mig när jag tog den lövklädda backen under mina fötter för jag springer fort när jag springer.

mitt ansikte är lenare nu. tack bröstvårtskräm

Jeansjackan smiter åt över brösten så pass att andetagen kortas av och den kyliga luften kittlar oss där vi står som sex laxar i busskuren. Trafiken i stockholm går sällan men solen står högt när timman blivit vriden. Det som irriterar mig är inte de som knuffas, de har precis som jag själv förstått att om man ska komma någonstans i den här stan så får man buffla sig fram, annars är det lätt att man blir en av dom som "fick vänta i flera timmar utan någon som helst ersättning"
stockholms kollektivtrafik är som samhället är mest, dyrt utan någon som helst fungerande struktur
och till för de med extrempsyke. Resten får stå kvar med frostbitna iphones och ett svagt flickan-med-svavelstickorna-hopp som glimmar i mörkret.

Jag har under den senaste tiden känt ett växande missnöje och lusten att skriva någonting alls har varit som bortblåst. Uppäten, nersköljd, borta!
Men ett kli har uppstått. Det kliar så hemskt där luften förut kittlade och längst ute i de trubbiga och knöliga fingrarna kliar det. Ett svagt kli men nog fan finns det där.

Tips!
Jag smörje in mitt ansikte i salvan jag använde till tatueringen,
Den är egentligen till för nariga bröstvårtor och bäbisrumpor men lent det blev det.

det som för glödde kastar nu eldiga vågor

Jag springer med platta steg eftersom tygskorna är på och de klapprar hårt mot det torra gatorna.
Om jag kisar genom glasögonen spricker solen upp i tusen och åter tusen bländande förslag.
När jag lyssnar på den här låten så känner jag så, precis som när jag hoppar jämnfota i vardagdrummet med båda händerna i luften efter att efter timmar med svett över datorn har avslutat en låt. När nytändningen kommer vet man inte men man kan vara så säker att den kommer för visst fan är den här.
Det regnar tårar och bomber över den torra marken och i de dammiga tygerna virvlar toviga hårslingor och jag tänker på den där nittioåriga mannen som med de torraste stämbanden fick mig att åter igen bli fruktansvärt arg och förbannat glad på samma gång,
För visst fan ska jag göra en jävla bra låt för när glöden kastar upp de stormigaste av röda eldvågor så kan man inte göra annat än å starta ett band.
Nu ska jag bara lyssna lite till och sen händer det, bröderna eriksson.

BI-WINNING