något så otroligt personligt att det inte borde skrivas eller så driver jag bara med hela bilden av egot.

på väg ut i den oupplysta hallen snubblar jag först på en väska (troligtvis min egen) sedan en sko och väl inne på toaletten kliver jag rakt på en av plattängerna som ligger på toalettgolvet. jag tänkte att om någon annan såg mig, eller om det hade dokumenterats på något sätt, så hade de utan tvekan funnits något lustigt i det hela.
det är mycket svår att skratta åt sig själv, om man måste skratta ensam.
NU har jag skrivit tre meningar som efter bara en bi in, blivit bortsuddade. denna är den fjärde,
i ett försök att inte censurera sig själv.
ibland önskar jag att jag gillade tjejer som jag gillar killar. tror i just det ögonblicket att det skulle vara någon skillnad.
men det är jag ju inte och någon skillnad är det aldrig.
jag tänker,
att jag är ledsen över att så mycket i mitt liv är kontrollerat av min egna oförmåga till att våga bryta mönster. och då pratar jag inte om vardagsruntiner för sådana har jag inte så många av.
ibland när mina närmaste vänner vill beskriva mig så säger de ibland, att för sådär längesedan var jag så glad jämt. gla gla gla.
och att jag inte är det längre.
vissa säger att jag är arg oftare, att jag retar upp mig, ska ha rätt till varje pris. att jag inte tar hänsyn, att jag ofta är självisk.
då blir jag trött.
jag blir trött på att bli beskriven med så otroligt barnsligt enkla ord och förstår inte hur det blev så.
att allt i mig inte syns igenom. har jag misslyckats så ofantligt med mig själv att det enda som återspeglas är något så otroligt trisst och grått.
vad händer när jag promenerar vid havet med min syster, dricker tioende ölen på carmen, tecknar porträtt, klämmer på alla tomater för att hitta den rätta, blir rädd för att jag inte hittar hem, säger stolt att jag har fått ett jobb! gråter rygg mot rygg och letar efter den sista veteranmyggan en sommarnatt som har tagit sig in, för att mosa den mot taket så att det blir en liten blodfläck som kanske aldrig går bort.
när jag försöker att blunda när jag kysser någon jag tycker om, och ibland ljuger att jag inte är rädd alls (fast jag visst är det)
jag tänker att det här är bara en liten liten liten del av mig, i alla mina humör, i alla mina tusen miljarder typ triljoner anna som finns.

man måste äta för att kunna skita, gammalt djungelordspråk.

jag tänkte något så himla bra när jag var på väg hem från jobbet.

men det minns jag inte längre.

hej hej sa det bara så försvann det ut genom andra örat.

TITTA PÅ MIG 

TITTA PÅ MIG 

TITTA PÅ MIG

TITTA INTE PÅ MIG

hur kan jag, Anna skriva ett enda ärligt ord när jag är så oroligt okonsekvent i hela mitt jag.

tror jag ibland att jag inte är det?

jag tror det.

jag säger liksom saker som bara krälar sig ur mina förträngt konstiga och svartaktigt humoristiska minnen. 

jag tror jag har lätt att göra det för att jag har på känn att ingen lyssnar ändå.

det spelar liksom ingen roll om jag säger något osammanhängande eller helt rakt, för jag tror iaf att de flesta människor i sina små egna huvuden väntar på det där naturliga luckorna som ibland uppstår (inte ofta alltså) i samtal och på vad de ska häva ur sig då för smart(?!)

asså helt ärligt asså så blir det läskigt när jag tänker att jag tänker så, att jag har så lite förtroende för andra människors kapacitet till att över huvudtaget vilja lyssna, eller veta.

jag tror jag säger mycket för att jag själv ska komma ihåg att jag känt så.

precis som när man berättar om en dröm man haft så naglar den sig fast i minnesbanken istället för att, som den skulle gjort annars, bara glida tillbaka in i det där luddiga drömhörnet i hjärnan.

så fort jag uttalar meningen,

jag gillar inte syltlök, så minns jag plötsligt en avsmak och tror mig att det är sant.

jag tycker om att hålla i handen när man har sex, skulle jag ha glömt bort att jag gillade det om jag inte sa det högt?

eller är vissa saker bara verkligt viktiga i stunden då de faktiskt upplevs?

varför har jag då ett så stort behov av att identifiera mig själv med platser jag ha varit på,

band jag har lyssnat på och hur kul jag hade det på högstadiet?

är det viktigt för mig eller för de som ska vänta på att jag ska avsluta meningen så de själva kan få dela med sig av sina resor, sina misslyckade relationer, sina bästa jeansköp.

sina mest dekadenta och fruktansvärda prestationer.

jag vet inte ens om jag vill veta det heller.

jag vill ju inte veta att killen jag en gång såg en film med hade haft gruppsex med sina killkompisar och två främmande tjejer.

jag vill heller inte veta om jag var önskad eller inte, jag vill inte veta vad jag ibland har gjort för klumpiga första intryck på människor.

mina blint famlande försök till att möta främlingar har kanske har uppfattats som, störande.

det vill jag inte veta.

jag vill inte veta att disken jag glömde för x antal månader sedan var extra svårdiskad. 

men själv är jag otroligt bra på att gräva i andra människors förflutna som om jag faktiskt på riktigt tror att jag skulle bli glad av vad jag hittar.

oj vad långt det blir, som att fingrarna bara rör sig rör sig.

det jag tror mig veta är ju iaf vad jag ungefär typ känner nu.

det är egentligen inte alls sådär svårt som man själv gör det till när man tycker synd om sig själv.

jag tycker om att halvligga här i mörkret och veta att mina kära vänner som ligger bara en två väggar ifrån mig snart ska sova, om de inte redan gör det.

det får mig att känna mig otroligt tillfreds att jag själv kan välja vad jag vill ha och inte vill ha i mitt liv.

att även om det kanske blir halvdant så ska jag ändå sova snart och det är helt ok.

jag tänker inte läsa det jag just skrev. det får bli som det blir.

bli bli

RAAAAAAAAAAAAASENGAN!

jag har börja skriva låttexter på svenska. det är inte så svårt som jag trodde.

det blir mycket om typ grejer och stuff, ni vet.

jag kollade på eddie izzard igår och låg för det mesta i horisontellt läge. bekvämt och precis vad jag kände för.

tror att jag ska sluta använda mobilen så mycket. det är inte som att mitt sociala liv hänger på det.

det suger lika mycket oavsett om jag har mobil eller ej.

eller?

det har inte ljusnat riktigt ordentligt men klockan är ändå 07:45 så det är väl som det ska.

för X antal veckor sedan skar jag mig på jobbet.
när min bror var här, när nu det var.
fick åka bil till akuten och blev tillsagt av doktorn att inte arbeta på minst
en vecka.
jag och etel bytte bandage i skräckblandad förtjusning och tyvärr så dokumenterades inte sårets läkningsprocess speciellt bra.
det jag har kvar är idag detta ärr, men det är en nog inte så bra bild att utgå ifrån om man vill ha något sorts helhetsperspektiv.
ärret iaf lika stor som en femtioöring typ. fast trekantigt och buktar obehagligt utåt.
kommer man åt det gör det fortfarande ont i hela handen.
*MATAR INTRESSEPONNYN MED INTRESSEGRÄS*



Martina och jag har börjar hänga lite mer på allvar nu. något jag glädjer mig åt.
med vissa människor spricks det upp, det separeras och kvävs.
men jag hade tänkt att liksom inte misslyckas i alla mina relationer.
fan över 10 år har vi känt varandra. jag tror att när man börjar räkna i de skalorna så är det helt befogat att börja känna sig lite gammal, även fast man kanske inte är det.

jag är 23 och har ett fult ärr i handen, för vet dU? en gång då, då tittade jag åt ett annat håll när jag skulle skära mig igenom brödet

andas in andas ut,
det är läskigt med internetet när man klickar sig fram från glädjerop till totalt jävla mörker.
det finns en kille på mitt jobb som heter andreas och han är himla rolig att prata med.
han går på ljusöverförings "sessioner" och i mitt stekandes och skrubbandes, kryper jag omkring och letar febrilt efter citronen som rullar iväg in under kylarna (där man borde städa jättenoga men inte gör) så pratar vi iaf om känslostormar och oförmågan att vara rak mot sig själv,
livet är lite som att gå och handla med några kompisar och ingen kan hämta korgen och om man själv bestämmer för att äta curry så vill någon annan ha spagetti.
och spagetticurry funkar inte. sorry liksom.
vi talar om ex och varför (enligt honom) kvinnor vill vinna kärlek och män frihet.
bah
ibland skrattar vi och ibland blir vi tysta och jag säger när jag går runt och skvätter vatten och diskmedel över golvet att, "det är svårt att vara bäst på att skvätta vatten och diskmedel över golvet"
göra sitt bästa och liksom glänsa.
så säger jag att man vill ju liksom mer, och han nickar över den smutsiga stekpannan och säger att man ska ta in och stanna i känslor utan att så mycket personifiera dem med den bild man själv skapat åt sig själv.
jag säger, mmh mmh och håller med, samtidigt som några bitar intorkad mozzarella precis börjar luckras upp i diskmedelsvattnet.
jag frågar sedan Janis if he belives in love at first sight och han svarar med bestämd engelska med en frän doft av grekisk brytning att;
OF COURSE

det gör mig glad.



jag vill mer vill mer vill mer än du
h om du vill mer så vill jag ännu mer,
vad du än säger så vill jag mer
*stjärnstopp*

guren is the place where I can return to.

jag drömde att min bror frej var döende.
KUL LIKSOM, här ska man försöka sova ut i dunka dunka och mardrömmar.
man skulle läggas i hypersleep ett tag så att kroppen fick ta igen sig.
fast man kanske drömmer då också?
jojo, nu efter att ha googlat och dragit mig till minnes så är det självklart att man drömmer i hypeersleep.
stupid stupid me.

jag hanterar min osäkerhet med att ta bilder som jag kan tycka bli helt ok bara jag slipper prata. prat prat

sådana här helger undrar man var det är för mening med alltihop när man inte gör annat än åka fram och tillbaka till jobbet med några få glimtar av orolig sömn däremellan.
hej, jag skulle ju klättra på berg och lära mig att koka curry över öppen eld (OBS OBS OBS EJ GASSPIS)
jag skulle bli kär och traska på över vägar med röd sand och hålla de jag tänker på i handen.

I don't understand what's going on, but i'll just pretend that I do.
*nods head in agreement*

vart är strömkällan?

mitt rum är ett enda stort svart hål. things go in, nothing comes out.


hej hallå godmorgon kära stockholm, och se där?!
solen lyser på jag vet inte hur länge, sipp sipp
sippar yerba sipp sipp
jag jobbar i ett kök och där ska jag stå, gå, hack hack,
stek stek tills det blir natt oh det är dags att åka hem.
det är oftast en skräckblandad förtjusning att åka hem mot utkanten vid den tidpunkten på dygnet då de flesta är på väg med jättelika kliv åt motsatt riktning.
åh nu måste jag fort fort borsta tänderna hitta skorna
inte glömma mobilen och springa till tunnelbanan
inte glömma att andas och inte glömma att finnas till
det finns ju du med.
:)

NU KUKAR DET

jag önskar att det kukade lite omkring mig.
juck juck

de står i köket och snackar om det nya
ADAM staken från olsson som nu belägrat vårat hem för att på sitt egna sätt sprida julstämning.
det blir uppenbart när ett hem får för lite sex.

försökte googla ljusstakar från uppväxtåren men allt man finner är nymoderniserade äggformade tingestar som lätt smälter in med resten av ens beigea inredning, man inte har/ aldrig kommer få.


det här är TORSHÄLLA
där jag spenderat de långa ungdomsåren innan jag tog min tillflykt till stockholm och alla monster som bor här.

i bagarmossen skriver man
där byggs hus
ibland spränger dom på morgonen
så att man inte får drömma klart

titta här titta där.
jag har lagt mig ner och väntar på att sömnen skall infinna sig.
johanna sa idag att om man vill komma någonstans med sitt bloggande så får man vara lite dum i huvudet.
jag vet inte om det attraherar mig.
var på date för några dagar sen men inte tror jag att det gick så bra.
mitt kärleksliv är torrt och börjar väl bli en aningen upprepande.
jag blir nervös och säger dumma saker, stammar och visar upp delar av mig själv som hittas på i stundens hetta,
att det egentligen inte är jag själv alls som är där in the moment.
hur ska man öva bort sånt tix?
för att bli mer avslappnad så lyssnar jag på Joseph Haydn som gillar piano, men trots örongodis så tycker det fortfarande i ögonbrynen av missnöje och rastlöshet.
jag tycker inte att det fungerar no way.
igår på MARI LEVÅÅÅÅ
så pratade jag med en tjej, so far so good.
hon frågade vart min mössa kom ifrån,
visst har du köpt den på h&m? frågade hon
nej sa jag.
så bar det iväg, dessa helt onödiga samtal om kläder och mode och fashion som jag inte bryr mig om.
hon sa att det här med mode var så troligt viktigt och att det speglar en hel kultur samt också de skillnader som finns mellan oss människor och att jag självklart dras till de som enligt mig klär sig bra,
visst var det inte så? frågade hon.
jag svarade att om den välklädda då öppnar munnen och säger något dumt eller puckat så har jag inget intresse of what so ever att spendera mer av mitt liv där,
snygg kavaj eller ej.
klä sig fint sure,
men man ser ju ändå stöpt ut.
det ballaste någon kan komma på är att köpa något lite tokigt på second hand och sedan matcha det med plagg från urban outfitters eller weekday.
om man isåfall sökte sig till de människor som kanske egentligen klär sig så som de verkligen är inuti, så skulle man kanske få ut mer utav det hela.
vem vill egentligen ha en själ som ser ut som ett par beiga chinos?

det roligaste som kommer ur den kroppen måste ju vara ja just det.
hej jag heter anna och jag vill inte mer med något än å bara stå här och se bra ut,
jag skulle uppskatta om du inte står här och pratar med mig,
du skymmer sikten, jag behöver att folk ska se hur jag ser ut.

jag vet inte hur jag ska bära mig åt för att få det här är växa, det gör det uppenbarligen inte.
hela bloggandet känns menlöst och lealöst.
igår var jag ute och drack öl vilket resulterar i att jag, när jag sitter här i soffan ser hur mina sambos drar sig undan.
det smakar kuk och gammalt.
jag bor på 65 kvadrat med fili och kili
för er som inte vet vilka det är så hänvisar jag er till Bilbo.
fili aka Etel har jag känt i några år,
hon bor i vardagsrummet och har nyss tagit upp det här med stickning,
mysigt trevligt men också många filosofiska samtal om garn.
hon var ihop med min brorsas gamle vapendragare, det är så vi kom till.
kili aka bettskene-johanna håller till i lägenhetens riktiga rum.
där ses det på alla de möjliga serier jag själv aldrig skulle följa, och av någon anledning är det den platsen i lägenheten som jag tycker luktar godast men är ganska dåligt upplyst..
så jag själv,
bor i en liten alkov i köket.

olle?

jag gillar rymden så otroligt mycket att jag får gåshud av att bara tänka på det.
plan för veckan är följande
"äta lunch imorgon efter klockan 12"
jag äter inte lunch så det blir väl kaffe då.

sen tänker jag dricka romglögg resten utav dagen.
fy fan vad bra.

ok det finns gränser för vad som är ok.
det är inte ok att ligga i sängen med ketchup över hela tangentbordet, googla gandalf och fantisera om att få vara en i del av det här gänget:

det tar genomsnitt 7 minuter att röka en cigg.
johanna sticker in huvudet ute från balkongen och säger
det är saaaaaaaaaaaaaaaaaaaaaant
vi kollar på film och igår dansade jag bena av mig på pluto
på vägen hem hittade jag ett par glasögon som passar mig perfekt och som dessutom har den exakta styrkan som jag!
så jag KAN SE
helt otroligt.

kolla kolla kolla för dom som inte vet eller har fattat det än så har jag haft en konstnärskris!
men nu är det över tacka gudarna för det.
så jag har alltså gjort två låtar och lagt upp dem på min myspace.

www.myspace.com/youmeband

så kolla kolla lyssna och gör vad ni vill med resten.

over

and

out

min nya låt min nya video

umiumi goes vivaldi

kolla kolla kolla.

DAGENS OUTFIT:

KÖPTE LITE FINT SHAMPOOOO OCH SAKER TILL BADRUMMET, VISST BLEV DET FINT?!?!?!

ÅH VAD JAG TYCKER OM ATT PYSSLA I HEMMET.
DET ÄR EN SÅ SPECIELL KÄNSLA ATT STOPPA NER HÄNDERNA I LJUMMET DISKVATTEN, TYCKER NI INTE?!

KÖPTE EN MASSA NYTTIGA SAKER OCKSÅ SOM MAN KAN TYP ÄTA! DET ÄR SÅ MYSIGT ATT LAGA GOD MAT :) :) :)

VAR PÅ LOPPIS OCH KÖPTE DET HÄFTIGA NATTDUKSBORTDET FRÅN 60-TALET, RIKTIGT RETRO OCH FINT, ELLER VA TYCKER NI?

NEJ NU SKA JAG TA EN LITEN STUND ATT VILA UNDER TÄCKET, FÖR DET TYCKER JAG ÄR SÅ HIMLA GULLIGT ATT GÖRA PÅ SENHÖSTEN.


PUSS PUSS ALLA SÖTA LÄSARE!!!!!!!!!!!!!

- ska vi hämta tvätt ropar johanna över stråkarna.

- ja jag tänkte just det svarar jag över solisten.

the kristet fashionistiska "feministiska" alternativ du älskar att hata.

" åg vad mysigt det var att komma in från kylan och tända ljus, dricka en kopp varmt te med smak av smultron och bara gosa!!!!!!!!!! så bakade jag en underbar tårta till min lilla älskling puttisnutti!!!!!!!
åh viktor vad jag älskar dig !!!!!!!!!"


här är den fina tårtan, visst blev den fin?!?!??!?!?!??!!??!?!??!?!?!??!?!?1+



det finns vissa saker som jag väljer att inte ha i mitt liv.
saker som för mig är helt ointressanta och som gör den här världen en lite mer obehaglig plats att vistas i.
gossip girl,
kevin borg
true blood
osv osv
men det som skrämmer mig mest, det som gör att jag verkligen skäms över att tillhöra det mänskliga släktet är den nya vågen av hemmafruar från 15-35 år som inte gör annat än å laga husman, sy små fina klänningar och pluta med läpparna över de nybakade cupcakesen, som de så fint dekorerat med pastellglasyr.
deras bloggar är som en sammanställd mardröm över allt jag föraktar.
de besöker gamla fina hus, dricker te och fotograferar sina matchande 50-tals kök.
det är sorgligt att människor inte vill mer i livet än att rekommendera "Viktoria bestämde sig för att dö" till sina "kära läsare"
ni får mig att vilja spy över era glasögonprydda, polerade pojkvänner, stoppa råttgift i era små söta katters matskålar och om jag någon gång träffar

http://frusilver.blogg.se/
http://sweetnothing.blogg.se/
eller den där JÄVLA KRISTET UNDERBARA CLARA så tänker jag knulla er i huvudet med en stor kavel tills ni slutar fördärva denna redan sjukt förpestade planet.

its vivaldi theme this week

det finns ett enormt behov att att bli sedd, med alla medel tillåtna det bor i oss i foten lungan hjärtat tungan.

jag har börjat fotografera grannarna med min zoom
den är dålig men jag ser mer nu.




jag är inte ledsen nu, det får ingen tro. även om jag var det fem minuter in i moulin rouge för att jag också är en revolutionerande konstnärssjäl som behöver kärlek.
så filmen fick stängas av.
jag är heller inte arg trots att när jag och johanna tågade på genom naturreservatet så knöts mina knytnävar och när vi såg ut över vattnen högt ifrån dit jag och mitt x gick i somras, så är jag nu inte heller vemodig så som jag kände mig då.
vissa dagar, måste man acceptera i sin ofullständighet och ohövlighet.
om jag inte kan hitta ett sätt att se det så är det inte mycket jag kan lära mig.


att det jag just nu skriver, läses över blinkade skärmar omvandlas till något jag själv inte är, är något som inte ligger inom mitt räckhåll. det gör att förutom den censur jag själv genomgår i processen att välja varje ord, så finns det ett utrymme så brett i både mil och tid att detta inte längre är jag när du läser det.
inte en bit av mig själv i detta skrivande.
jag gick i skogen, klättrade upp och ner över klippor, såg hjort och bäverbyggen.
lyssnar på vivaldi och grät på köksgolvet då blomkålssoppan kokade på spisen.

det är inte något annat 34433434343434333134433333311 33 33 3 3 3134 4313 34145 43134 43144343433 43444444 3444444444 4345 543 454345 54543431111
än precis vad det är. kan man, finns möjligheten att vara blottad inför sig själv? utan att ens egna rädslor för vad som komma skall, välja aktivt? att skriva för att just det djupaste självälskande egot ska få ett utrymme att höras.
ja självklart finns det ett extremt ordbajsande som sprider sig över den döende datorn.
men jag


vill inte


betala med pengar jag tjänat endast i syfte för att betala det jag måste.
jag vill inte ha mer
inga prylar saker ting.
jag tänker göra en installation

"Jag känner igen mig i sveket, längtan att bli sedd. Det är en onykterhet i både kroppen och själen. "

tell it to the fishes

började kolla bergman idag men pallade bara med första halvtimmen. jag kan tycka att det är svårt att se börje eftersom han levererat en så otroligt intim tryckvåg av känslor.

jag vill bara prata och inte alls.

tänk hur stor världen är,
jag har avsättningssyndrom eller vad de nu heter.

titta det regnar ute.

de vältrar sig över mig i sin storhet.
skrattar högt som skrattar sist.
jag gick till sci-fi bokhandeln för att köpa narutopannband men de var slut.
köpte sputnik älskling och tittade länge på allt som fanns där.

nu får man sms.


innerst inne i varje människa bor ångesten för att vara ensam i världen,
glömd av gud, överhoppad väldiga hushålls miljoner och miljoner.

Reunion

jag orkar inte skriva en ton, ens höra den i mitt huvud. det är som om all min kraft att skapa har blivit undanröjt av en osynlig fiende.
inte ur någon sorts nedbrytningsprocess utan bara att den har tagits ifrån mig
eller att den vilar långt inne.
det gör att jag tackat nej till spelningar både i berlin och hamburg. orka jaga acknowledgment
nej.
jag försöker hitta lite rum att vara mitt sjukt braiga själv i.
det är svårt, mycket svårare än vad man först tror, trots man målar upp domedagscenarion.
trött på att vara full, samma visa samma grejer inget inspirerade i botten på glaset, längst bak i tunnelbanan.
det är lite mary i the secret garden.

facts of the fight.

det är ur ett nyvaket tillstånd som de små kaffeklunkarna stannar på tungan för att inte bränna halsen.
kollade på ungefär 35 avsnitt med naruto igår. om jag jobbar kväll imorgon är det precis va jag ska göra när jag kommer hem ikväll.
jag är arg och trött på samma gång.


meeeen....
så kommer simon in i köket! vafan gör han här tänker jag. vår lägenhet är som en magisk hatt. man vet aldrig vad som kryper fram ur rummen på söndagsmorgonen.