det är bara att ta en beslut och hålla fast vid det medan världen rasar samman och byggs upp, dag för dag.
när jag var liten fanns det ett hus nära vårt som vi kallade för spökhuset.
de flesta platserna runt vårt hängout fick nya namn. höetnära och höetlångtborta var två lador,
i höetlångtborta hängde vi med kor och hoppade från höga höbalar. vi pratade om killar och kyssar och förbjudna saker.
grisstigen var den grusväg mellan mitt och natashas hem. där gick vi barfota fast det gjorde ont under fötterna.
bögslungan var en gunga som vi kastade oss ut med i luften och upp i himlen. skrikandes av förtjusning.
jag var vuxen och liten och när man pallade gula plommon från spökhuset var armana gåshudsklädda och man var alltid redo att springa så fort benen bar en om där uppe i det mörka fönstren skulle uppenbara sig något.
huset stod tomt ända tills bonden sålde ut alla åkrar och miljonvillor byggdes ovanpå varandra.
det flyttade in par från stockholm med ungar som sattes på dagis och som om bara några år kommer köra över grisvägen med sina trimmade mopeder.
det kommer förloras oskulder i kåkarna när föräldrarna är borta på semester och barskåpen töms fast man inte får, men bara ingen rör pappas dyra wiskey. fast det gör självklart någon och spyr hela vägen ner för trappen.
nu ligger jag och ska sova och saknar och älskar så mycket.
godnatt.
mamma och jag. vi är bra.
