min vän etel är en makalös fotograf.
så har det sett ut genom åren.

fiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiiire! fire of steal

jag var eld och lågor, battlade bort folk på dansgolvet, pratade om livet samt funderade på varför alla italienare jag pratade med viftade så mycket på armarna.
det var som att försöka ha en diskussion med någon som inte bara har ett otroligt obearbetat uttal utan samtidigt är i full gång med att dansa kycklingdansen, non stop.

I was like this I was:




igår blev jag vän med ännu en taxichaufför, tänk anna. chaffisarnas bästa vän.

vi behöver semester.

fina malin fina carmen fina cigg.


jag sitter med rödsprängda ögon
tittar på klockan, strax tid att gå till jobbet,
fy fan. vilken förnedring.
vi har ingen el i lägenheten, bara för att påminna oss om hur värdelöst allt är.
jag saknar mina bröder, känner mig sur och missförstådd och allmänt misär.
igår träffade jag en kille som heter gabriel. han sa att han hade psykos jämt och ständigt. men att den inte berodde på alla droger han tagit.
jobbigt läge.
man ligger i alla fall inte högst på richterskalan.
men jag vill iaf inte vara med. nu börjar isolationen.
fuck you hej då.

hon sjunger allt det jag aldrig vågat.
med borde ha.

jag nickar på huvudet. snö i motvind i ansiktet och in under strumporna.
jag går, pulsar genom hav av snö så längt ögat når.
jag saknar inte mycket nu fan.

kål

kål kål kål
kan man leva utan kål?
jag tror inte det.
jag kan iaf inte leva utan kål.


kål

tar man bort k:et så blir det ju

ÅL

inte alls lika aptitretande

solen! min vän och hantlangare.
fuck uff motherfucking winter,
you can go far away and sleep with ugly poor people.
jag har en ny fet låt.
jag har halsproblem,
samt en jävla massa surt kaffe, redo att svepas.
jag har hopp om livet.

anna letar drömmar bland hundskit och telefonsamtal

FUCK OFF JÄVLA SKITDAG
jag är på allmänt dåligt humör och är trött på att låten jag jobbar med aldrig blir klar.
jag blir trött på att plopp lakrits inte utvecklas till något välsmakande medans jag äter den.
jag blir trött på -4 grader och på hundar som tittar på mig med sina onda onda ögon medans jag vandrar över gärdet i någon sorts jävla modern, barnen från Frostmofjället.
"22 årig tjej förlorar sin framtidstro och för att inte bli utackorderad till socknens storbönder flyr hon från hemgården och påbörjar en lång vandring över gärdet för att finna ett bättre liv."
här sitter jag och KLAGAR.
jag läser mest serier och lyssnar till min brors ångest över det icke existerande arbetslivet.



det är en trend.

det är tråkigt.

datorn är kladdig.

jag tänker på barcelona och på saker jag tycker om.
jag tycker om att gå bakåt i tunnelbanan när den rör på sig.
jag tycker om när dillen stryker sig mot armen på jobbet när jag plockar för att garnera maten. jag tycker om ångbastu och att hänga på järnvägsspår. när det är varmare ute ska jag spendera alla lediga dagar på de gamla spåren mellan gärdet och mig.
imorgon är jag ledig, sen jobbar jag i många långa dagar så om någon vill ses så är det bara att höra av sig.

jag drömde att jag hade i uppgift att ta hand om ett litet träd och en blomma.
båda dog och jag träffade en man på tunnelbanan som frågade mig vad jag tyckte om syrsan, och vilken världens mest betydelsefullaste man var, (genom historien)

idag på fältan stirrade en man på mig. jag stirrade med trött bakisblick tillbaka.
"fan vad ful du är" säger mannen och ser äcklad ut.

2009 so far

jag smakar förkylning samt dubbelkokt kaffe.
jag sitter mitt i vardagsrummet, också mitt och etels sovrum. två gamla plywoodbokhyllor skiljer oss åt. på golvet står smutsiga kaffemuggar och min garderob ligger i ett hörn bredvid min madrass. lyxen infinner sig inte riktigt.
det vore ju skapligt om dagen skulle utveckla sig till något mer, något sånt här,

men det finns ju typ vegansk, typ kalkon.

dagen har präglats av amerikanska candy bars

jag äter de sista nudlarna med fingrarna. de är kalla och hala, inte som jag gillar dem.
min husväxt har dött ifrån mig. den har på den senaste tiden sett lite moloken ut. så igår bestämde jag mig, tog tag i stammen och lyfte rakt upp. som jag hade på känn var hela trädet genomruttet och i handen höll jag nu den mest okärleksfullaste blombuketten på denna jord. de torraste tistlarna vid en vägkant i arizona hade varit mer omtänksamt. men nu ska jag ju inte ge någon något eller visa någon speciell värme eller ömhet så vad gör det. nu ligger i alla fall det ruttnande trädet kvar i krukan och där kan den ligga tills jag ämnar flytta på den. vilket inte är nu.
Etel räknar skatekillar på datorn och diggar med i musiken.
det sticker på ryggen efter allt klor, som om huden ska spricka. det gör den inte, och jag går nog och lägger mig nu. när allt kommer omkring.

- gyllene falaflar tack! herr kebabhuset arbetare."

jag står med gitarren under armen och tittar tomt framför mig, 'nästa tack!, nästa!'
det kommer fram en kille som skriker och tjoar. börjar slå på mina strängar. jag suckar och känner ingen ork att på något sätt försvara bosses(gitarren) heder. det är fredag natt och ur minnet bubblar det upp namn på de som står omkring mig.
jag har precis spelat på raw, är inte speciellt hungrig men står här ändå. spelningen gick väl bra. jag var entusiastisk och slog micken i laptopen, spelade en låt för frej och en för dig och allt var frid och fröjd. den enda jag kände som kom på spelningen var hjalmars brorsa. och jag vet inte ens vad han heter. annars var det mest 18åriga popsnören som dansade friskt till parken. hade dessa varit födda 20år tidigare så hade de haft en affisch med gyllene tider på, ovanför sängen.
jag är sliten i kroppen.

over and out.

jag sitter hemma hos min far. vi har ätit en strålande måltid och snart ska jag ner till raw och göra världens bästa gig ever. ciao!

fotofotofotofotofotofotofotofoto

men jag har ju läst boken

jag äter mest rå lök med glutamat nuförtiden, ibland en och annan löknudel.
jag bor bakom en lädersoffa nuförtiden, del by del släcks köket ner. en lampa som surrar hänger ännu med.
jag känner mig typ sähär, nuförtiden.

jag går till jobbet nu älskling, hej då!

jag måste säga att livet inte upphör att förvåna mig. det slår mig i magen och klappar mig duktigt på huvudet.
jag har te i munnen, en dag full av arbete framför mig och det är bara jag nu.
jag mot alla upp och nedgångar.
ibland blir det så.