Den första snön

föll över bussen i Mölby. jag vill dricka vin.

det är med sorg jag måste ta en paus

och röka en cigarett innan jag börjar att knappra på tangenterna.
det har varit en omtumlande dag. min tumme är uppriven och blöder ner allt i min väg.
jag gick på djurgården där det blåste som mest. hundar och höstkappor spatserande omkring som om det var en vanlig onsdag, vilken som helst.
nu är det natt, natten till torsdag och efter att jag slutat arbeta, sovit en stund så börjar dagen som kommer förändra mitt liv. imorgon får jag reda på hur allt blir.

tror du på magi harry?

blogguru.
det tar tid, som i tickande sekunder. tick tack
minns att tuva visade bröna i den filmen.
i eskilstuna där jag kommer ifrån går ingen tid alls. där är det fortfarande 90 tal, trots kommunens miljoner som de pumpat in i promenadområden och rondeller så sitter fortfarande samma folk bakom kassan på domus.
en kvinna med lockat hår och stor Blossom-Lugg. stop motion stop stop.
det hoppar, växer fram hus.
på bussen satt tre mammor med tofs mitt på huvudet och tjocka barn som klättrar över säten och andra resenärer.
de samtalar om mat, om folk om livet.
avlade ur jysksängar och gödda på korv, pulvermos. fascinerande hur jag,
sitter bredvid dessa incestuöst grislikande varelser tänker samma tankar och oroar mig för ungefär samma saker.
det är de förlösande sakerna som binder oss samman.
rädslan för ekonomisk kris, sjukdom och den där återkommande eviga längtan efter att allt skall vara bra. bli bra, till slut.

det finns olika män i mitt liv.
min far
mina bröder
min pojkvän
min fars hund
mina manliga vänner

så finns det

jag sitter med min snickers i handen, den smular ner tangentbordet och geggar ihop min mun. det är natt det är lördag och jag befinner min någon stans i början utav livet. eftersom jag har svårt för frisörer så klipper jag mitt hår själv, det står yvigt åt alla håll och kanter. när jag var yngre var det mer hårdrocks aktigt. långt och tovigt. det är 22 år 12 dagar och x antal minuter och sekunder sedan jag föddes.
pressades ut till världen och allt det innebär. nu sitter jag med benen under hakan och känner att jag inte bidragit med så mycket under dessa år och x antal minuter.
jag har arbetat, betalat skatt. hållt döende i handen och sytt in och ut kläder.
ofta sådär några gånger i månaden kommer det, man skulle kunna likna det vid en brand, en stor flock med fåglar som lyfter eller att frosta av en överfrostad frys.
HUR GÖR MAN
förhåller sig till det?
jag oroar mig. på ett jagande vis.
min hjärna, som finns i mitt huvud bestämmer sig för att sätta sig emot all logik och sans och göra som de själv vill.
den tänker
går inte kommer inte kan inte.
så jag går ut, över gärdet karlaplan och genom östermalm. över broar och förbi barnvagnar, hundar och män som cyklar i sådana där tajta dräkter.
jag kommer in i en ganska skön tankecirkel som går,
gå gå gå hund gå gå dräkt gå gå gå strandvägen gå gå gå gå
jag kan inte för allt i världen förstå vad det är som händer med mig men allt,
blir lite bättre.
medans det blir höst i stockholm och alla fluffiga kanin tankar säger bye bye och drar åt HELVETE sitter jag här och väntar. utanpå och innuti.
becca min kära vän ringde mig just, gastade och skrek att hon älskar mig, citerade scar lejonkungen.

"you got a nice ass simba, and I mean it as a compliment "

varför uppenbarar sig fåglar helt plöttsligt?

om jag slår ihop mina händer ber du för oss då?

jag sitter i ett svindlande mörker 02:45
jag sjunger på en luffarlåt
den går ungefär så här

jag är en luffare jag
ibland äter jag en banan då står jag mig hela dan
om du e snäll ge mig en karamell
luffa luffa lufferi det är ett hemlighetsmakeri
lufferi luffera du får mig att må bra