det har regnat hela dagen, blixtrat, tjutit och pipit utanför fönstret.
en dag gjord för äventyr, inomhus.
när jag var liten, sådär runt 7-8 års åldern så minns jag med skräckblandad nostalgisk förtjusning, de utflykter man gjorde med klassen. ut med er barn! ut och leta i vattenhålen runt skolan efter djur, tecken på liv, något att stoppa i en glasburk eller en liten plastpåse, för att sedan ta med sig, forska lite om och sedan redovisa för klassen vad det är man har hittat.
det som kan sägas är ju att ingenting utav värde någonsin hittades. en liten skalbagge, en skräddare, och om man hade tur kanske ett grodyngel.
inga gömda skatter, inget magiskt som öppnade upp världen och gjorde att den kändes större än vad den egentligen är.
man blev blöt, man blev kall. man fick äta en apelsin för att inte bli trött och grinig.
dessa hundratals apelsiner som man förgäves har försökt att skala med sina små små och smutsiga fingrar.
man måste ju säga att jag utvecklade en sorts psykisk allergi mot dessa apelsiner. apelsinchoklad (min fars favorit) apelsin marmelad, apelsinsaft.
jag undviker alla orangea godisar då jag med största säkerhet vet att dessa smakar apelsin och inget annat.
men det var fint också,
då jag hatade och fortfarande har otroligt svårt för klassrum så var det en befrielse varje gång men satte foten utanför dörren, om man så var på väg mot 3 timmar i skogen, febrilt letandes efter vit lav, då soppa skulle kokas på denna.
skogen var min vän. min allra bästaste vän. men att dela den med 30 andra bortskämda snorungar, som alla tävlade mot varandra i "vem kan smöra mest för fröken och hitta den största insekten-leken" det var något som fick det att vändas i magen på mig.
så det är ert fel, ert mina gamla onda klasskamrater, att jag numera knappt kan titta på en apelsin.
ni kommer få faan för det.
