jag sitter med mina brända axlar i ett obehagligt ljussken och väntar in natten.
av alla djur som rör sig i vattnet, på jorden och i luften skulle jag nog vara,

så från och med nu så skall jag alltid gå klädd så här:

för sporer, framgång och Kim Hiorthøy

jag tänker på hur saker och ting hänger ihop. sammanflätas till bulllängder med pärlsocker och midsommarkransar. detta eviga samband, saker som liksom hittar sina egna väger, knappt att man lägger sig i själv.
jag läser Expedition L - Erlend Loe.
erlend tar upp Kon-Tiki-expeditionen på ett flertal ställen i boken och jag börjar dra mig til minnes den gamla fina serien villervalle i söderhavet. det visar sig att
Bengt Danielsson som var med på Kon-Tiki-expeditionen skrev den boken.
kim, alltså han i boken. elrends alltså, jag lyssnar på hans musik.
jag vet inte vart allt börjar eller vart det skall sluta med jag känner mig för första gången på länge, hoppfull.

när solen bryter fram genom allt vi har omkring oss.

Emelie lyssnar på Postal service, vilket glädjer mig.
Natasha och jag sov sked inatt, något vi inte gjort sedan jag var runt 10.
igår påminde hon mig om när vi var i en moske i fittja, runt samma tidsperiod och det inte fanns något papper på toaletten så jag fick torka mig med en marshmallow.
ljuva minnen.
Jag drömmer mycket och ofta. I norge grät jag i sömnen och ett flertal gånger har jag vaknat upp av mitt eget skratt. trots det är jag nog en ganska så enkel människa att sova bredvid.
tre drömmar som jag aldrig kommer glömma:

Stockholm har blivit invaderat av zombieliknande vampyrer. snabba köttätande varelser som kan flyga och som snart har ätit upp eller smittat nästan alla i stan.
jag står på t-centralen med ett barn i famnen. ett invandrar par som inte pratar svenska och en äldre man. runt omkring oss ligger lemlästade kroppar och jag vet att det bara är en tidsfråga innan det är vår tur.
jag kramar barnet hårt och tar resten på ryggen så tar jag sats och börjar springa, fortare och fortare tills jag lyfter och långsamt svävar ut från centralen med paret, gamlingen på ryggen och barnet nära mig så jag kan känna dess andedräkt.

Jag arbetar på ett ålderdomshem. hälften av brukarna är människor,
den andra hälften är människor med hundansikten och päls. de är om plåstrade som om de varit ute i krig.
de andra som arbetar på min avdelning vill inte ta hand om hundarna då de anser dem mindre värda och själv så räcker jag inte till.

detta är inte min egen utan min fars men vafan.
"jag står på ett fält. ett stort fält med gräs upp till knäna.
där står även hundratals svarta hästar. och så, på en sekund så fattar alla hästarna eld.
och de står där stilla och skriker medans de brinner."

haha ja det är lättare att minnas de som sätter spår.
EMO

ost, hur man fångar en spindel och varför in i helvete smakar allt bittersweet?

Ok. jag, dvs Anna Felicia Bodotter (OPAL) Berglund sitter och blänger rakt ut i luften på t-centralen. det är bara några sekunder efter att en ful tjej med smala ben och guld shorts trippat förbi mig. jag lägger märke till att vi har likadana väskor.
inte så konstigt kanske med tanke på att jag skaffade den från Åhlens på rean.
men de är inte på pricken lika.
mitt ena handtag har skjutit sig i huvudet så jag får släpa på den i obekväm ställning för att inte allt skall trilla ut.
(BLINK BLINK) ROPSTEN 30 MIN (BLINK BLINK)
här försöker jag bestämma mig för vad jag skall göra med dessa händer som vilar på den dödsdömda väskan som jag har i knät.
dessa ärrade, slitna och smutsiga händer.
de har hållt i minst 1000 cigg. knådat deg och förlöst kattungar.
de har plockat svamp och kramat ryggslut i vänskap och kärlek.
mosat spindlarna med de långa smala benen och varligt burit de svarta lite större och mer på riktigt och inte lika läskiga, till fönster där de fått sin frihet och livet tillbaka.
att ta och ge, tänker du ofta på det. lika ofta som jag? där jag sitter och stirrar in i tunnelbane kaklet och undrar vad den kostymprydda sliskiga mannen vill. han sitter med en stor hink med ljusrosa rosor och snackar om att Sverige skulle bli en bättre plats om man bara förbjöd alkohol. "90% av alla våra skattepengar i den här stan går till alkoholens missöden"
jag säger ingenting utan fokuserar på två kakelplattor.
hela stan känns en kväll som denna, som dessa två. delade och fyrkantiga. utan innehåll och beige/gula.
men ibland är dagarna så.
min mamma brukar prata om att leva i vardagen. att alla våra relationer, jobb drömmar och glädjestunder utspelar sig i vardagen. men att dessa dagar kanske bara är lite ljusare, gråare eller blötare.
jag antar att det är det hon menar iaf.
det är tanken, och sättet att förhålla sig till det som spelar roll.
Martina trodde mig inte när jag satt på en gräsplätt i lördags med en öl i handen och pratade om att jag skall numera säga ja.
ja ja ja ja
och inte nej.
nej suger.


när jag vandrade förbi 7-eleven härom dagen så såg jag ett par som satt i fönstret med en cola. killen hade tagit ca 5 sugrör som han satt ihop med varandra och ner i flaskan. men förtjusning drack de cola ut det längsta sugrör jag sett på länge, kanske någonsin, och de fick mig att skratta högt för mig själv där jag gick.
det är en hoppfull och hopplös Anna som skriver.

inspirerad och lite gladare än vanligt skriver jag några listor.

det finns saker som man har och saker man inte har.

jag har:

en madrass
två arbeten
en andrahands lägenhet
ett flertal goda vänner
ett flertal dåliga vänner
ett fåtal privata ägodelar

jag har inte:

en pojkvän
en plan
struktur / rutiner
en cykel
körkort

får jag byta ett arbete mot en pojkvän och en dålig vän mot en cykel?

låtarna som gör mig glad men till den sämsta på att spela skivor när jag blir full:
Paul Simon - You Can Call Me Al
Wham - Wake Me Up Befor You Go-Go
Gary Moore - Over The Hills And Far Away
Dexys Midnight Runners - come on Eileen
Peter Gabriel - Sledgehammer

låtarna som gör att jag vill antingen döda eller dö för att få stopp på skiten:

Alphaville - Forever Young
Police - Every Breath You Take
Joan Jett & the Blackhearts - I Love Rock-n-Roll
UB40 - Red Red Wine
alla låtar med Roxette

anna och resten av världen

det är svårt att be om ursäkt. det är också svårt att inte vända sig om leendes när man mött en blick på tunnelbanan, och att lära sig något nytt.
jag anna skall lära mig något nytt inom en snar framtid. detta borderline beteende börjar trött ut mig så maj juni juli
är tre månader att ta tag i.

jag sitter på 7-eleven som så många gånger förut och filosoferar över det här med kärlek och behov av närhet.
min kära vän Q-Ti sitter på andra sidan stan och tänker i samma banor som jag själv.
vi lärde känna varandra för ca 1½ år sedan då jag arbetade som diskplockare på det mest motbjudande utestället i Eskilstuna.
Lotus Lounge.
jag arbetade hårt och länge, utan att klaga. när jag fick tid åkte jag ner i parkeringshusets källare och satte mig på sopkajen med benen dinglandes. min t-shirt var fuktig av öl och fulla 18åringars svett. ciggen i mungipan.
där lät jag tankarna vandra och jag minns att jag kände mig fast, låst och ihopknycklad till något litet och trisst.
Ibland är det skönt att veta att allt är förgängligt.

and you will know me by the trail of dead

Hade jag haft mer känsla av rytm så skulle du läst orden skrivna av världens bästa trummis.
mina händer svävar fort som fan, mannen med sneakers och ful jacka i sätet bredvid sneglar när jag hamrar för blotta livet. mina lår bränns och nu nu TSHS! THSH! (cymbaler)
Det är dagen efter valborg, dvs 1 maj och jag plus Sveriges befolkning rör mig framåt med rester av alkohol i blodet och simmig blick.
Min första riktiga fylla som räknas var Valborg 1998
plats: stor igelkottsfylld brasa i en liten förort till Eskilstuna.
orsak: nyfikenhet på allt det som var främmande och lite farligt.
resultat: alkoholförgiftning.
Min mamma satt på sängkanten och strök mig med handen över pannan.
i hennes ögon fanns en blandning av igenkännande och skräck.
hon visste att nu var de lugna åren förbi. nu var det bara upp till mig att göra om alla de misstag hon en gång gjort.

jag och Christian har pratat om det här med hat.
att hata. jag har tänkt på hålet i bröstet fullt av svärta och pulserande handgranater som sliter benen och ditt inre i stycken när de exploderar.
alla våra känslor spelar en avgörande roll i vår kapacitet till att röra oss framåt i tiden. i oss själva. utan hat, avund, hopp och missnöje skulle vi sitta på våra rövar, halvnöjda med det mesta.
rätt sak på rätt plats bara. för mycket av det goda/onda gör att situationen lätt accelererar till något onyttigt.

om du har ätit på pizza hut så har du nog lagt märke till den lilla flyern som står på var bord. "lär ett barn att läsa" skänk 2 kronor så får ett barn i Etiopien eller Nicaragua ett mål skolmat.
ett barn får
ett mål mat.
så där sitter man på pizza hut med åttonde biten upptryckt i käften samtidigt som man skrattar hånfullt åt barnet längst bak i matkön som inte fick sitt mål. för jag gav inte 2 spänn.
"idag har vi 30 mål att bjuda på" först till kvarn.
fuck it.