kapitel 15. när kaffe på 7-eleven kostar skjortan och hjorthagen lyser i rosa.

jag är inte den vassaste kniven i lådan men vem är det? ofta när jag hör människor samtala på bussen eller tunnelbanan så sitter jag och tittar på mina fötter, småleendes. folk är verkligen inte kloka och jag undrar vilka på denna jord som har någon kontakt med verkligheten.
eftersom jag spenderar så mycket av min tid att åka kollektivt är det lätt hänt att dessa resor och iaktagelser just är det som fyller min blogg.
en man sa åt mig att ta ner mina fötter från sätet. det var en tidig morgon jag var trött och hade inte ens lagt märke till att jag satt upp mina torra jympadojor på sätet framför. han har en rock på sig. en jag-är-viktig-så-folk-måste-göra-som-jag-säger-rock. jag är ganska foglig av mig, ja foglig. jag är sympatisk och de få gånger jag hytter med näven och utan att tänka på det liksom slarvar lite med "att inte sticka ut, utan bara vara lagom" då kommer det någon uppblåst äldre överklass jätte med en ful rock och hytter med fingret.
näta gång tänker jag inte ta ner mina fötter, muttrandes. nästa gång tänker jag ställa mig upp på sätet och hoppa upp och ner skrikandes, är det här bättre rockjävel?

laga en diskmaskin kan jag.
jogga och dricka kaffe kan jag.
så det så.

kapitel14. vintern rasar ut bland tunnellbanor, drivas rutiner smälta ner och dö.

godmorgon världen. anna anropar jorden med dunder och brak,
"hallåå do you copyyyy?"
igår bröt jag jogging spärren. det finns många spärrar linjer och hinder här i världen och en utav dessa, betydligt mindre viktiga är jogging-spärren. och ja om du går ut och ställer dig på valfri gata/framkomlig stig på östermalm så skall du inte behöva vänta länge innan du ser mig, jogga förbi. blodröd i ansiktet och med gråten i halsen. tills igår dvs. igår sprang jag i 1 timme och 15 min. en liten bit av kaka. och jag har rätt att vara stolt, höja på huvudet och känna mig duktig. för den som sitter här i hjorthagen med sitt neskaffe och hommus knäckebröds bitar, är kanske en utav världens osportiga och osportsligaste människor. det är jag det. anna med den misstänksamma minen så fort någon börjar jiddra om valfri aktivitet som innebär kroppslig ansträngning. men nu är det över. nu är jag en utav er friskis och svettis horor.

kapitel 13. när blodsockret sjunker och hjärtat hamnar i halsen.

jag ligger lågt och lugnt när jag genom söder spatserar, mot tunnelbanan med sol i ansikte och bakishuvud. på tuben skrattar jag högt och länge åt Erlend loe. kvinnan mitt emot spärrar upp ögonen men jag kan inte sluta. skrattet bubblar upp djupt innefrån och kittlar halsen.
jag älskar livet och livet älskar mig. det händer inte ofta men ibland.
sedan har jag legat i fosterställning i min säng för resten utav dagen. läste ut den påbörjade boken, såg den där jävla idiotiska guldkompassen (inget värt där inte)
sedan bakade jag bröd och gjorde en rödbets soppa.

det är dagar som denna som man tänker på gud som inte finns och diverse andra saker i samma omfång.
peace

kapitel 12. Dekadens och upplösningen.

vart drar man gränsen? är den liksom osynlig, rak eller kan man slänga runt den som en sån där 'stick'?
"if you throw it away, IT COMES BACK!" /Blackadder
är man alkis för att man på sin lediga dag, står i köket och halsar ur en vinflaska iklädd endast byxor? det var lunchtid och hade jag haft ett glas som jag orkat diska så hade det ju närmast varit ett glas rött till maten.
jag har en till fråga. hur långt skall man pressa sitt sinne. galenskapets berg har jag redan bestigit och chillat på med solglasögon och öl. är det gudarna som bara måste vara tokiga som är nästa gäng att hänga med?
jag frågar för jag ser inte längre mönster. sådana där som man tog för givet när man var ung och gick i skolan och hade några sorts rutiner.
jag började kolla på Juno igår. efter en joggingrunda runt gärdet satte jag mig ned för att med mig själv avnjuta denna film som fan alla jiddrar om. och vet ni vad jag tycker? ja det faktum att jag stängde av efter halva för att sortera tvätt säger ju ett och annat. jag skall väl se klart den någon dag i nästa vecka men endast för att på riktigt kunna konstatera att den inte var så jävla sweet. en film dock som bör ses är No Country For Old Men. inte heller denna film blev jag klar med men detta berodde endast på att jag arbetat 16 timmar och att jag slocknade efter en ask jellybeans och lite vin.
så en dålig film:


en fett bra:

och en massa skit runt omkring. nu skall jag gitta till string och läste de 10 sista sidorna i Enders Spel. o jävlar vilken spänning.

kapitel 11. William Blake och boards of canada kan jag få passera?

jag grät i den kokande soppan och över tangentbordet, på mina kortbyxor och ner på bokens blad. pappret bubblade upp sig som blåsor från en brännskadad hand, där ugnen dagit sig en tugga. jag har svårt att se saker i sin helhet. helheter passar mig inte. jag vaknade när det fortfarande var mörkt ute och sprang ut i mina smutsiga sneakers längs med avgasfyllda vägar, förbi tv-4 huset och bort mot någon dimmig slätt. det hela gnagde mig i själen och satte klorna i mina små lungpåsar.
när jag går runt i stockholm så finns det så många saker jag lägger märke till. det har sällan om själva stan att göra utan mer om onödiga saker som egentligen inte spelar någon större roll.
tre kids satt på tunnelbanan. de spillde ut en läsk som rullade över golvet och små läskfloder rann fram och tillbaka medan kidsen skrattade.
en papperskorg på bussen till nacka har inte blivit tömd på 3 veckor.
det finns så många fina människor som inte vet om att de är fina.
+ att jag mötte mats nileskär på väg från tåget i söndags. mannen med den bästa rösten.

mina muskler är tänjda, av badet och vinet. de är utsträckta som silkessnören. när jag viker mina armar gorvar de ihop sig till små lena bollar.

kapitel 10. sex sex sex och vad som hände innan och efter.

sex? hur e det. kan man fråga sig när man sitter på tuben med huvudet hängandes slappt åt sidan i någon sorts bakis attityd. tanten med grönsakssoppa på burk, som glider omkring på hemköp, hon ser det. höjer inte ens på ögonbrynen när jag ringer och meddelar att jag inte tänker dyka upp på jobbet. där går jag och denise och äter vindruvor och skrattar oss hesare.
ja ute i nordanvinden stod två killar. de pratade om sex. om de hade ork att ragga. "- orkar du ragga?
- nja jag vet inte"
fan vad jag blir arg och irriterad. man betalar inte 49kr ölen, står i toakö i evigheters evighet, dansar till den uruslaste musiken som debasers "dj's" kan bjuda på,
för att inte ha någon ork att ragga.
jag trodde liksom de flyktiga kärleksmöten som poppar upp lite här och där. jag trodde det var poängen. det är svårt att vara varm och glad i 4minus och brist på hudkontakt eller riktiga vinterskor.
jag sitter här på 7-eleven med min äckliga äckliga kaffe och väntar på att det skall vända.
det känns lite som syberia idag. spelet alltså. snön singlar ner långsamt och alla rör sig kantigt. jag tänker på hur det var för ett år sedag och konstaterar att det är skönt att det rullar på.

over and out in the snow.