kapitel 9. med en kaffekopp lika stor som mitt huvud och en frånvaro av skabb.

Jag måste berätta om skabben. epidemin som härjat på kungsgatan och i mina tankar sedan 3 månader tillbaka.
nu skall jag inte avslöja vem som smittade vem eller sådant dirrty men jag kan avslöja att det kom från göteborgstrakten eller däromkring.
så efter ett kort besök i eskilstuna för ett tag sedan och vetskapen om att denna farsot har tagit folk i sitt kliande grepp har jag börjat noja.
skabb skabb skabb skabb har jag tänkt.
kliar det inte lite här lite där?
otaliga samtal till min käre bror som istället för att trösta mig med lugnande ord, hetsar fram någon sorts panik som växer inom mig med skenande hastighet.
klia klia klia klia.
Jag fick ju aldrig skabben, vilket Denise i triumf konstaterade då vi mycket berusade vinglade hem efter att ha spenderat en timme eller två på Carmen, där vi druckit öl och samtalat om män.
med fickorna fulla med godis och skrattet bubblande skriker hon ut,
" - VI HAR IAF INTE SKABB!"
sen faller hon handlöst ner på den grusiga trottoaren. Isen liksom låg och lurade och bara väntade på att någon skulle vara ouppmärksam nog, och halkan vad ett faktum.
jag viker mig dubbel, tredubbelt av skratt.

kapitel 8. en häst med pojkhuvud och vad som hände där emellan

när man sitter på bög-string och sms-hetsar fram vänner som också tycker att det är världens bästa idé att dricka öl på en torsdag. ja vem kan med äran i behåll tacka nej?

Jag har glömt en massa saker, när jag och martina låg i badet pratade vi om tidsperspektiv. JA GUD VAD INTERLEKTUELLT OCH 1800-TALS FEELING.
Tid är liksom en jävla hora. för mig är alla dagar söndagar, tänker jag och kan inte konsentrera mig då en stor grupp med tjejer på 15 år sitter bredvid och flashar med sin kamera. blixten fladdrar som fan och nu är eplepsianfallet nära. om man hade epelepsi. kanske skall jag hhöhöhörrr-ma och säga att jag har det. så kanske dom slutar.
jo tid. det finns inget värt att säga. jag kan istället skriva något om hästpojken. HÄSTPOJKEN. är det en pojke med ett hästhuvud? eller en häst med pojkhuvud. jag tror på det senare, vilket skulle förklara ett och annat. det kan inte vara det lättaste att spela på en gitarr eller en trumma med hovar, därav den anskrämligt urusla musiken. och med häst-stämband och sådär krökt nacke, ja det är klart att man sjunger falskt och konstigt.
sådär.

kapitel 7. ligg ner och rör inte en fena, att spela död är lika ute som tajts borde vara.

Heath ledger är död. ni vet han i "En riddares Historia" oh wow vilken rulle.
jag satt på tunnelbanan på väg till jbbet när jag sneglade lite över damen bredvids axel. jaha tänkte jag. jaha fan vad fucking trisst. Min lillasyster Fernande hade en stor crush på honom när hon var yngre och jag har alltid tyckt att han är lite het.
hej då. vi ses inte på andra sidan för där är det mörkt av all våt jord och sten, jag får inte glömma att ta med en tändare.
ja, tanken att "jag är döende here we go" slog mig i natt när jag vaknade runt 5 snåret av att jag inte kände min arm. min högra arm var borta, inte i denna värld. jag sätter mig upp i sängen och stirrar med uppspärrade ögon på min bleka arm som ligger i en onaturlig vinkel. jag kämpar med all min kraft att lyfta den men utan något resultat. så tar jag tag i handleden med min vänstra hand och lyfter på min arm. den är som ett gigantiskt färdigkokt spagettistrå. den lyder inte utan faller åt alla håll med en mycket slapp attityd. tårarna är nära när jag vänder på min kropp och kurar ihop medans jag väntar på att blodet åter skall börja forsa ut i fingertopparna. så kommer den brännande hettande känslan. myror, sockerdricka stickningar, den har många namn. så somnar jag om och drömmer korta flackande drömmar.
det är andra gången i mitt liv som jag somnat på min arm. slutkörd.
jag behöver semester.

kapitel.6 Thong Song bubblar innuti djupt in, ungefär där cancern börjar.

Jordnötter. Det smakar jordnötter. grön såpa, det luktar Fredrik Jansson, min kära vän.

jag är frustrerad på det där njutbara planet.
Trött på bussar som hatar mig lika mycket som jag hatar dom. Åh, där borta i horisonten, en buss? snälla låt det vara det. jag kan inte sätta mig på bänken nu för tänk om det är en buss? ja det måste ju vara det!
nä en bil.
en bil till.
ännu en bil.
Alla som har bott på landet antar jag kan relatera.
När vi var små fick jag och min bror frej alltid springa så fort våra små ben bar oss, med vinden i håret och hjärtklappning kastade vi oss ned för stentrappen, hoppade över groparna på grusvägen och så ut på asfalten och sen, ja nu är vi nära!
så körde den förbi oss och försvann långt långt bort. Bussen och hoppet om att någon gång få komma i tid.
Så tillbaka in i huset och när mamma får syn på oss liksom tåras hennes ögon och hennes röst höjs en oktav.
Vi lärde oss de konstigaste, roligaste och dummaste ursäkterna för våra sena ankomster till lektionerna. har jag lärt mig någonting? hur blir man en person som alltid kommer försent? vad beror det på, att man har svårt att passa tider? den kan kan väl inte bero på någon kromosengrej i mitt DNA? eller kan det ligga i mitt undermedvetna? något som kan ursäktas av min förvirrande, roligt knasiga barndom?
eller är det helt enkelt så att jag njuter i självplågeriet?
vad tror du?

kapitel 5. I vilket livet vänder och den ekonomiska krisen rotar sig.

Jag är blind, döv och mätt. bländad av lycka, döv av mina beats och mättad av räkningar som tryckts ned i halsen. livet är rus av de lyckligaste ögonblick och blint fall från klippor av prestation och stolthet.
jag har ¨fått en lägenhet i Hjorthagen där jag och Denise skall leva lyckliga i alla våra dagar. men innan det, så rives mitt hjärta i bitar. skulder tynger ner mina skuldror.
jag ber om ett mirakel.
jag sitter naken på sängkanten och väntar på at toaletten skall bli ledig. på 6 minuter skall jag hinna tvätta kroppen klä på mig och hoppa på bussen.
jag är körd.

kapitel 4. Döden knackar på dörren, och scener ur ett äktenskap spelas upp.

Ett lite seriösare.

genom mina år bland de levande är det inte så många jag känner som har gått bort.
Otto. Torshällas lokala kändis-alkis, rullade i ån för några år sedan. En familj på ringvägen brändes inne och två pojkar gick under isen en vinter, ungefär vid det stället där jag och min barndoms kamrat gömde kattguld.
och så farmor på julafton. Döden, denna återkommande akt omger mig våren 2008.
det sitter i väggarna vid St;Eriksplan och den finns i luften jag andas. en kort kvinna tittade upp på mig mig blängande blick, där vi stod och rökte tillsammans en kylig morgon för några dagar sedan. så säger hon,
"det är ingenting här i världen som vi måste göra. det ända vi möste, det är att Dö."
jaha tänker jag. är det allt. är livet endast fallet från livmoder till grav, vilken vi föds över.

Den här meningen etsade sig fast i mig och har gjort mig ledsen till och från i veckan. både för att den är otroligt tung men också för att det är något min pappa skulle kunna säga.

Johan:
"Ensamheten är absolut – det är en illusion att inbilla sig nåt annat. Vänta dig inget annat än djävulskap. Om det händer dig något trevligt så desto bättre."

kapitel 3. Här hittar Anna friden och skrattar ur sig sina sjuka lungor.

Det är många saker som irriterar mig, irriterar många. men mitt sinne har börjat bli färgat av mitt arbete. Jag sitter stilla på bussen och spejar bakom mina pensionärglajer. Där i sätet bredvid sitter två extremt solariebrända tjejer. bakom hör jag två killars brölande och framför mig ett äldre par som tyst samtalar om dagens ärenden som skall utföras.
Buss, är inte mitt favorit transportmedel. trots att man oftast åker under jord så föredrar jag tunnelbanan. framför allt de gamla som har en finare nyans av blå och som också väsnas tio gånger värre än de nya.
Men jag kan inte låta bli att återkomma till banken.
Banken är till för de som saknar oro, stress och ångest i livet. de får sin lilla lilla dos då det strosar dit för att kanske sätta in pengar eller prata om fonder. men jag BEHÖVER INGEN EXTRA DOS ÅNGEST. jag har det bra som jag har det. så varför väljer då banken att totalt döda, halshugga, slita upp maginnehållet och totalt stänga av mitt kort. varför gör de detta mot mig?
har jag inte under det gångna året lidit tillräckligt?

4 flyttar
extremt låg inkomst
gråt i kudden efter misslyckad tentamen
diverse sjukdomar och plågor

nej, banken är satans påfund. VIK HÄDAN.
eller snälla snälla fucka bara inte till det för mig.

jag läste ut Candide sju i morse och skall snart börja på någon colombiansk-mexikansk volym.
mina besparingar, de växer långsamt.
USA, det är dit jag ska.

kapitel 2. I vilket Anna tappar tråden och tömmer kontot på söder.

De isande vindarna drar genom stockholms stad. de letar sig in under mina kläder och gör min hud alldeles knottrig. jag är bakis för det är söndag. eller är det söndag för att jag är bakis?

kapitel 1. I vilket jämmerligt tillstånd Anna gjorde sina ärenden på odenplan och vad som sedan hände.

Jag vaknade utav att rummet skakade. jordbävning? bombanfall? hade helvetets herre stigit upp ur jorden för att straffa oss alla? nej, tanken att de håller på att bygga bostadsrätter 5 meter från mitt fönster, slog mig aldrig.
ut ur de mörka skitiga rummet där jag bor, och in med det nya. det nya kan då bäst beskrivas med det obehagliga ordet
ÄRENDE.
ärenden skulle alltså utföras och detta gjordes bäst på Odenplan då det låg tvärs genom hela staden och är allmänt motbjudande.
Väl inne på Swedbank fick jag kölapp och på kölappen stod.
610.
På den lilla skylten med de lysande rektangulära siffrorna stod.
570.
Jaha tänkte jag och slog mig ner bredvid en ung tjej med latino-telefonsignal och en mycket mycket gammal kvinna. Tant är väl det korrekta benämningen på en mycket mycket gammal kvinna. När jag tänker efter såg hon lite ut som en sköldpadda.
hon blänger ondskefyllt och irriterat på mig. vid disken stod två smärta iranska flickor som bubblade så mycket av skratt att det sprutade mer saliv på swedbank än vid det årliga spotta-längst tävlingen i norra sverige. (ja jag har fördomar om att folk i norrland producerar med saliv än andra svenskar)
de en av flickorna hade ogiltigt legitimation, kunde inte berätta vilket kort hon hade innan hon tappade bort det och hela situationen tog en rolig vändning när de började fråga den tålmodige bankmannen om plastblommorna i lokalen. så blir det sköldpadds-tantens tur. hon når inte upp till disken, förstår inte vad ordet internetbank betyder och börjar, istället för att lyssna på den tålmodige tålmodige bankmannen, gapa för full hals om att hon bara "vill ha pengar"
då går jag. ut ur swedbank och in med det nya.
Ärenden kan ta sig i röven.

sedan fick jag ett erbjudande om vikariat, det åts nudlar och gjordes upp en mental mur mellan mig och världen. arbete är den sanna lyckan till fattigdom.

over
and out.

så 2008 vad fan vill du mig?

2007 var ett helvetiskt år av många olika anledningar. jag skiter väl i växthuseffekten och liknande, nä jag snackar otaliga flyttar och virriga val.
det hela slutade med att jag nästan spydde upp all tomatsås på valfri nyårsfirare, detta pga 1 flaska dry Martini och ett ljusrosa mousserat vin.
jag har varit singel 2007. män har lyst med sin frånvaro. vänner likaså, mitt liv i stockholm är lite tomt men VAFAAAAN inte klagar jag.
jag har även fått lyckan att numera räkna mig till en utav de nördigaste grupperna.
GLASÖGONORMARNA