Nu brinner Husby i tveksamhetens tid

Dom talar om Husby på ekot klockan 6:00 när jag slår på radion i köket där jag arbetar.

Jag håller i en rund kaffekopp med oljigt ytskikt som värmer de kalla läpparna. 

De är nerkylda efter att regndroppar kastat sig över mig när jag med ett krampaktigt tag om styret trampat mig fram på min cykel, genom Stockholm. 

Lerig och jävlig.

Jag scrollar mig genom facebooks nyhetsflöde.
Här är alla arga och delar länkar vilt omkring sig.
Polisens maktmissbruk, och brutalt övervåld är titlarna, 

Förortshat och städpatruller i fet stil var jag än klickar mig fram.

Fan vad jobbigt att springa efter skrikandes klungor där i mörkret. 

ropa "nej nej nej så får du inte göra, inte ha sönder mer nu"som en förskolefröken i uniform. 

Fast ingen lyssnar för alla är arga och känner sig missförstådda, de tänker att det är bäst att springa.

Jobbigt att alla som lyssnar på P1 och som inte bor i en närförort till Stockholm nu tänker att, 

det är bara idioter som förstör konstverk och krossar glas. Jimmy Åkesson gnuggar händerna.

Filosofistudenter och cigarettrökande journalister snackar om det uppenbara utanförskapet. 

De skriver långa komplicerade texter som bara de och deras likar uppskattar läsa, 

säger att brinnande bilar är ett självklart resultat av dagens politik. 

Jävligt att titta ut på morgonen och se att bilen brunnit upp.
Att det brunnit i förskolan där man tänkt lämna sitt barn så man kunde gå till jobbet.

Andra säger att kidzen ska vara tacksamma att de kan jobba sig upp, 

att uppbrunna ateljéer inte hjälper någon någonstans. 

Alla är så ivriga att peka på den andra guppen av människor som bidragit till jävligheten. 

Unga killar skriker att det är polisen, polisen säger att de har ju nummer på hjälmarna så de kan förlora jobbet, 

Fritidsledare säger att det är politikerna och politikerna säger att det är huliganer utifrån som gillar att bränna bilar.

Jag tänker att det är en kombination av alltihop. 

Jag tror inte att hen som är misstänkt för mordbrand faktiskt tänkte
att hens handling kunde leda till att någon nästan dog. 

Media piskar på pöbeln
och vi kommer nog se hur röken stiger över de förfallna miljonprogrammen även i natt.

i morgon när jag kommit in till jobbet och sätter på radion, kommer de tala om övervåld,

privata egendomar som blivit förstörda och förtvivlade ungdomar, småbarnsföräldrar och ångestfyllda medborgare kommer stå på två olika sidor,

de som bara vill att allt ska bli bra,
och de som tror att det inte kan bli det.

och inte fan vet jag vad jag tycker, jag sitter inte på några svar och den som tror sig göra det är mer världsfrånvänd än vad som är nyttigt.

när dildon surrar på sista versen slår bladen ut och hela Stockholm får livsångest

Det är en så enkel sak att hålla på och uppskatta livet. kom igen då.
instagrama en bild på någon kompis i motljus med undertexten "after work med x"
#trädgården #carpediem #dansatillokänddj #shorts
men du skriver väl inte på låtsas eller?
för visst blir det inte mer rövknullat än när du försöker vara ironisk över att du har det bra.
eller är det på riktigt?

om man inte kan njuta av en försommar utan att zooma in ölskum eller sallader på uteserveringar och dessutom låtsas att man inte uppskattar det, var är det för mening.
trots att det inte finns något mer kräkframkallande än vältrandet i övergången av årstider så är det väl så det ska vara.


kollade igenom gamla bilder, tema "att hålla saker ovanför huvudet"

och hela staden sjunger med i refrängen

SOOOL! sol för FAAN! skriker killarna som hoppar av bussen.
de viftar med sina systemetkassar som om de vore på Titanic och sista livbåten precis börjat viras ner mot det mörka vattnet, men kanske går den ännu att stoppa.
De springer över Hornsgatan på väg mot den leriga parken, jagar varandra så att påsarna flyger.
Stockholm är på väg att ta farväl av de sista solstrålarna och ute vimlar det av förfestkåta människor.
De poppar upp ur tunnelbanenedgångar, fram bakom bostadsrätters stuprör tittar de fram.
Drar halsbloss och rynkar pannan över Google Maps som inte visar rätt väg till förkröket.

Jag springer förbi, spottar blod på marken, googlade det och väljer att tro att det är fel på slemhinnorna i munnen snarare än oplanerad graviditet eller lungcancer.
nog har jag haft cancer ett hundratal gånger på internet.

Benen är trötta efter backen men tvingas fram, måste tänka bort kroppen och lita på att den klarar sig själv utan att jag lägger mig i.
Stockholm Maraton närmar sig, och jag är inte i närheten av den form jag ens skulle behöva vara i för att klara av att komma i mål.

Dom säger att det är efter tre mil som det jävliga börjar.
Jag har som längst sprungit 2.9mil och då skakade benen okontrollerat när jag stannade.
Som att jag utsattes för någon sorts osynlig elektrisk chock.
så jag ger mig ut bland de salongsberusade, bland de som varit i skivbutiker hela dagen och kollat på band.
jag passerar par som håller handen och tjejer som ovana stapplar fram på sina nyinköpta klackar.
Heja Stockholm sjunger "det kommer aldrig vara över för mig" och så går solen ner över taken.

Från Stockholm Maraton 2011

Kan han, kan fan jag.

Ursäkta, du har inte några kronor som kan hjälpa en hemlös?

Han har en varm röst, nära mitt öra när han håller i stången med den vänstra handen och lutar sig mot mig för att ställa en fråga.
När jag slår upp blicken är det en kille i min ålder som tittar rakt in i mig.
Han är rätt snygg. Benen så smala att stuprörsjeansen hänger löst.
Leendet är vitt men huden grå, som färgen på hans ögon.
Vi är lika gamla tänker jag och gräver djupt ner i väskan.
Visst fan har jag pengar här någonstans.
Jag spelade candy crush när han gick på vagnen.
Nu har jag tryckt på paus och ber honom vänta medan jag fortsätter att rota. Bredvid mig står en box vin.
Jag doftar Dior.
Han har en röd mössa på sig som sitter på sned, uttöjda öronsnibbar och en vacker höknäsa som liknar min brors.
Han går vidare. Jagar pengar.
Så stannar tåget och när dörrarna öppnas skriker jag genom vagnen.
Vänta!
Så springer han tillbaka till mitt säte och i hans såriga händer öser jag ner kronor. Femmor. Tior.
De gömde sig längst ner i det gömda facket.
Gud välsigne dig! ropar killen vänder sig mot mig, vinkar innan han försvinner ut genom dörrarna.
Jagar pengar.
Jag skäms. Över orättvisan. Gud välsigne oss. Trots att han inte finns.
Jag kan inte återgå till mitt spel utan sitter och tittar efter honom när tåget börjar rulla, men ser honom inte på perrongen.
Jag är du och du är jag, gråöga.
Vi delar samma tid, samma språk.
Vi sover under samma himmel.

Mina pengar är inte mina.
Jag lånar dom bara.
De lånade pengarna delar vi på.
Vi är bara här en kort stund tillsammans, och sedan är vi det inte.

vem ska du prata med när alla är offline?

jag plockar bort en efter en från listan. klick klick klick.
ingenting förändras speciellt mycket. så är jag klar. allt är som det var innan, lite färre namn under fliken vänner bara.
varför håller man på så? lägger till och tar bort. leker kung i sin borg, bestämmer själv, som man sa att man ville när man var liten.
halsen sväller allt eftersom snön ruskar om lockarna. jag cyklar fram och tillbaka tills öronen är illröda och kalla, bränner i trappuppgången.
helgen har passerat nästan obemärkt förbi bara ristat små bokstäver längst bak i huvudet.

Du vet att du har kastat om prioriteringarna när du hellre ligger i sängen en fredag kväll,
kollar på Carolina Klüft i Medaljens pris, istället för att slira runt bland drinkar och de som häller i sig dem.

Du vet att du har svårt att koncentrera dig på det du ska när du går igenom Lena Dunhams Instagram.

Jag petar mig längst bak i munnen med pekfingret,
det smakar ägg och os efter att jag stekt klart omeletten, men ändå når jag inte skalen efter körsbärstomaterna som fastnat där mellan tänderna.
jag ska egentligen skriva på min bok men texten ligger djupt inom mig. är svår att dra ut för på vägen får jag både nervösa skrattanfall och aggressiva utbrott.
det är väl så det ska vara när texten är viktig, för mig. men det går långsamt.

så snart man trodde att man hade feeling så sätter grannarna på soundtracket från Grease och hoppar i golvet så att väggarna skakar.
jag har tidigare skrivit om ångest, återkommer till den i mina texter,
vidrör på olika sätt det näst intill onåbara. det som är precis utom räckhåll.
existentiell ångest är en av mina starkaste drivkrafter och det är mot den jag lutar mig när allt är lugnt och stilla. utan att vilja romantisera kaoset vill jag bara nå det där som skaver.
en av mina äldsta vänner sa till mig mitt i ett gräl för ungefär en vecka sedan att "du vill att alla du känner ska må dåligt, det är något du strävar efter." ungefär så.
att jag livnär mig på andras ångest för att själv må bra.

ingenting är som det verkar
har jag lärt mig

om du vill kan du subscriba på min vårmusik:

2013 april


min barndomsvän kommer bli farsa i år. typ världens bästa farsa.

Vad ska du med dina mynt till?

Den långe mannen med det yviga håret står böjd över tiggaren.
De är ungefär jämngamla, deras frisyrer är båda formade av de isande vindarna som drar genom landet, får kinder att rosas, lungor att frysa.
De skrattar båda två och den långe mannen pekar uppåt, mot den klarblå himlen.
Mannen på gatan skrattar med hela ansiktet, leendet vitt och brett.
Han tar femtiolappen med båda händerna, håller i den hårt så att den inte ska försvinna iväg med blåsten.
Så knyter han händerna och bugar, där han sitter under den rutiga filten.
Bugar så djupt att den frusna nästippen snuddar den långe mannens skor, han står kvar och viftar med händerna, talar men jag kan inte uppfatta vad de säger för jag sitter bakom ett bussfönster och kan bara betrakta mötet på avstånd.
Båda männen skrattar igen, länge. Och så skiljs de åt.
Den långe mannen stegar iväg mot fridhemsplan.
Han går fort och glatt,
Skuttar mot helgen.
Lämnar ett leende bakom sig, kvar vid busshållplatsen under rutor med solen i ansiktet sitter den tiggande mannen och blundar.
Även jag åker mot helgen, genom stan och tänker på mötet.
På hur självklart det är att den som har, delar med sig.
Inte bara går förbi med blicken fixerad på telefonen,
Skyddad från det där hotfulla, det där som skaver.
Spräck bubblan.

Var kommer du ifrån? från Eskilstuna? Sätt dig här på golvet och vänta. En text om att ha rätten att bo var man vill.

Det är inte ofta människor frågar var jag kommer ifrån.

Ibland kanske efter ett längre samtal när några av mina uttryck inte passar in i stockholmstugget så kommer frågan,

- men du är från Stockholm?

vilken inte riktigt är en fråga, men jag får svara att, nej det gör jag inte. 

- men du som har så utmärkande stockholmska?

- nej jag är från Eskilstuna, det är bland annat därför jag inleder var och varannan mening med ett nej. säger jag och flinar. 

Men visst syns det ändå där om man tittar noga? 

Visst glittrar mina ögon lite extra, sådan där storstadskåthet som alltid kan avspegla sig hos någon som kommer från landet, den finns även i mina ögon.

Och den apatiska hållningen. Tala inte om den, där armarna nästan släpar ner i golvet, 

som en orangutang, den typiska gnällbältesgången. 

En vaggande, smygande gång som tillåter att man hinner med att betrakta sin omgivning, glo. 

Vara redo på om det kommer en kniv från sidan eller en glasflaska från höger. 

En misstänksam gång. 

Visst kisar mina ögon mer än den vanliga svenskens ögon, 

vilket enkelt kan förklaras med att på så sätt uppfattas man som en betraktande människa, 

en överman och inte något byte.

Något som i Eskilstuna är viktigt att lära sig från barnsben. 

Eskilstuna-bon undviker ofta varje tillfälle då en svaghet skulle kunna genomskådas av motparten, lekkamraten, arbetskollegan. 

Den typiska Eskilstuna/Torshälla-bons ögon sitter också oftast tätare ihop än medelsvenskens. 

Nacken är bredare och åldern för förstföderskor är betydligt lägre än i resten av landet,

Alkoholkonsumtionen är ett snäpp högre och mellanstads-komplexet härjar fritt. (OBS! FINNS EJ FORSKNING PÅ DETTA)

Självfallet finns tusentals goda saker att säga om platsen, människorna som bor där.
Kärleken som gror, som jag känner till min hemstad.

Arbetet som kulturarbetare utför t.ex. 

Likt Sisyfos sten rullar de drömmar upp för Vilstabacken (typisk pulkabacke för skolor att besöka på klassens-dag) för att sedan se allt slit, projektet, drömmen rulla ner igen. 

Men likt förbaskat börjar de om. Spridda applåder. 

(Monstret Jante drar runt på stan och sliter sönder de som sticker ut hakan så låt oss applådera i takt så att ingen går att skilja ut från gruppen)

Men det är framför allt trakasserierna, våldet och rädslan och minnena av utsatthet som har gjorde att jag valde att flytta.

Jag är fri att flytta. Och ingen kan tvinga mig att flytta tillbaka om jag så inte skulle vilja.

Tänk vad fantastiskt. Vilken makt jag har över mitt liv. 

Ingen väktare, polis eller annan överman kan stoppa mig och säga:

"- Var kommer du ifrån? Eskilstuna? kan du sätta dig ner här på golvet och vänta?

Du, jag ser att du inte har riktigt lika mycket mänskliga rättigheter som jag, det hörs när du säger "tröck" istället för "tryckte".

Jag ser att du är ju faktiskt uppvuxen i Eskilstuna, det syns på din gråa hy och ärren på själen som lyser igenom efter det social-ekonomiska utanförskapet som präglade dig under din uppväxt? 

Då ska väl du bo med de dina? Du ska väl handla i matbutiken din mamma handlade i när du var liten? Och dina barn ska väl gå i samma skola som du själv var mobbad i? få stryk på samma platser som du och dina syskon fick stryk på?

Kom, sätt dig här, så ska vi skicka hem dig. Du längtar väl hem?"

Min hy är vit mitt hår är blont. Så mig frågar de inte.
Det knyter sig av rädsla i magen när jag ser de övergrepp som sker runt omkring i vårt avlånga land. Beatrice Ask,
Det är sjukt träligt det du håller på med, kom igen.

Löpning. från looser till fucking awesome, om att göra upp med synen på kroppen och vad fan man ska göra med den.

Det var i höstas efter en dålig break-up, av öl, cigg och allmänt osunt leverne som jag skakade på huvudet och tänkte Jaha, nu är det kört.

Jeansen växte i storlek och ångesten kom krypande. 

Då jag alltid har haft väldigt tungt belastade arbeten där jag lyft, burit, slängt omkring och sprungit fram och tillbaka så har min normalvikt alltid hållit sig på samma siffra på vågen och jag har känt att det är väl helt ok, men nu bar det iväg.

Helt ok? 

Många skulle nog beskriva mig som normalvikt. 

Det klickade jag själv i på dejtingsidan, pannkakan, på vilken jag hade ett konto tills dess jag sprang på Klas, som nu är min pojkvän. Så jag bestämde mig. Jag ska bli en löpare, göra något av den förfallande kroppen.

Det finns inte en enda tjej jag känner som är ok med sin vikt. 

Bakom ryggen på våra vänner dricks det måltidsersättning men påstås att middag har förtärts, 

utan frukost lunch och middag och sedan totalt blodsockerfall och godis/mackor framför bästa tv-serien.

Metoderna är många och det finns lika många som det finns kvinnor, 

träna kräkas eller var och varannan månad ändra diet. 

Oavsett storlek så vill alla bli mindre, smalare tajtare. 

Träningskort ligger och skaver i plånböcker i byrålådor och gräver djupa skuldgropar i själar och drömmar.

Andra tar rätten över fettet, bär stolta upp sina vackra kroppar, 

men samma narcissism lyser igenom även här,

för aldrig har väl människor fotograferat sig själva så mycket som nu? 

väntat in likes eller hjärtan på instagram.

Vi lyckas inte riktigt va? ingen lyckas. Alla vill älska sig själva, 

men inte så många finner den sortens frid.

Normalbyggt indiekid med stuprörsjeans, 

naturligt smal hobbymodell som läser Kenzas blogg, 

mullig retropingla med rött läppstift, 

bootylicious mittbenshipster som går på f12. 

oavsett stadsdel, stad, dialekt, musiksmak eller antal år på universitetet, DOSEN'T MATTER.

Du skulle ändå kunna vara smalare. ett kilo. fem kilo. tio kg.

En sjuk besatthet som inte bara är tråkig att läsa om, ännu tråkigare att prata om,

"jag äter bara smör nu" "pasta är gift"

"min barnmatsburk gör mig glad"

Ingen vill degradera sig själv till pöbeln som pratar om fett och kilon. 

Men alla tänker det. Alla alla alla.

Är det här ett könskopplat problem? 

Med det menar jag är detta något som bara snurrar i kvinnor huvuden?

Nej självklart inte. Så klart inte. 

Pressen på att män inte får vara smala som pojkar eller feta som gubbar står även mig upp i halsen, 

det målas över stadens reklampelare lika stort som den underförstådda meningen att tjejer gärna får vara lite runda och absolut ska vara stolta över sina kroppar, 

men detta gäller bara om man är tillräckligt snygg i fejjan, annars kan du glömma att väga 70+

killar jag talat med, frågat ut säger samma sak. 

"Jag gillar inte min kropp" "skulle vilja gå upp i vikt, jag ser ju ut som ett barn"

"vore ju najs om man inte hade dödsångest när man står och tvekar på att klä av sig näck utan att ljuset är släckt"

Så hur sluter man fred i det inbördeskrig som råder i alla våra kroppar? 

Var går dessa gränser som, när man överskrider dem, blir direkt skadliga mot den egna personen? 

Vilka medel är tillåtna i detta heliga kroppsfixerings-korsståg som vi alla är med och bidrar till?

Det anser jag är upp till den egna personen. Vill du banta, banta, vill du äta dig så tung att du inte ser ditt kön längre, ät på.
Vill du träna sönder dina knäskålar så att du i 60års åldern behöver gå med rullator,
go for it.
Kräks spring moffa.

För aldrig ska pekpinnen slå mot den som redan slår på sig själv. 

Där måste vi vara förståndigare än så.

Nu skaffade jag mig ett mål jag ska springa maran 2013. 

Om jag får lite mindre fladdriga vader för det så är väl det bra.

Men det är inte vikten som är huvudmålet. det får det aldrig bli, aldrig någonsin. 

Jag är inte 14 år längre. Jag behöver inte vara med på gympan om jag inte vill, 

jag kan bestämma över vad jag vill göra med detta köttstycke. 

Köttstycket ska springa över fyra mil. För att jag kan. 

du tror att du läser med det gör du inte. du sover

jag sitter hukad över mitt bord.
bordet står mitt i rummet och hela mitt liv i ting ligger utspritt runt omkring mig.
dildo, trosor, knäckebröd och smutsiga skoavtryck.
här och var kryper ensamma strumpor  omkring och letar efter sin andra hälft, sin älskade.
jag sitter i kaoset och skriver på  min bok.
en bok. ja.
den öppnar upp sig långsamt skrapar sig mot hjärnbalken, gömmer sig bakom blixtrande synapser.
vad som verkar vara fem minuter är när jag ser upp mot klockan en timme. en timme och en kvart.
orden stretar och vill inte ut, skrivkrampen sticker mig i fingrarna, kliar under fötterna.
jag äter yoghurt. behöver gå på toaletten.
jag lyssnar på radio, gråter lite när jag hör unga kvinnor med släpande röster sälja sina kroppar, släpa sopsäckar efter sig, runt runt omkring på plattan.
om du inte hört den senaste dokumentären på p1 så råder jag dig att lyssna.
skaffa lite perspektiv. försök till att hela ditt kluvna jag.

En buss kort

Juicen från apelsinen rinner ner för de kalla röda fingrarna. Under naglarna vitt beskt kött.
Det sitter två kvinnor bredvid. De ser sig omkring när vi gasar på.
Kvinnorna känner inte varandra men inleder lätt ett samtal. De talar om var de bor, i vasastan, på söder.
De berättar var de brukade arbeta när de var unga.
Vart de går hos doktorn.
Det dåliga lokalsinnet och snön som dröjt sig kvar.
Bussen är varm, kör mjukt.
Många på bussen har vitt hår.
På fyran in mot stan berättar en annan generation om hur det var förr, så annorlunda det var förr.

Vem längtar efter åldrandet

De talar om sjukhusen och köerna på radion. Väntan.
De känner inte igen sig i sjukdomssverige. Kastar sprutor och ursäkter omkring sig men inget ges åt pundarna.
Jag hör hur de ler när de bortförklarar sig,
'jag är själv läkare och det här är ingenting som jag känner igen.'

På gatan utanför mitt fönster lastas en gammal kvinna in i en ambulans.
Hon ligger på en brits med en orange filt över sig, de två sjuksystrarna lyfter henne med vana muskler.
Så försvinner hon bort.
Ur verkligheten.
Hennes man står på balkongen ovanför. Han står i en rosa morgonrock och det vita håret virvlar i morgonvinden.
Hans ansikte är sorgset, de djupt liggande ögonen följer bilen tills den svänger runt hörnet och försvinner.
Det blåser kalla vindar och trots att vi kan känna våren i luften fryser vi.
Den sortens kyla kommer följa med oss in i solen. Sådan kyla stannar.

cornelia

innan doktorn lägger sig an med ett leende mörknar uppsynen

jag har varit sjuk. oförklarligt dålig, nere och i detta förvirrade tillstånd har jag famlar runt i den grå februari-dimman. sökt med ljus och lykta efter något att haka sig fast vid.
läkarna skakar på huvudet och jag likaså.
världen fortsätter där utanför, tuffar på.

inte försent att subscriba på min februari-lista.

2013 februari

när lördagen är den bästa dagen